Employee of the month?

Idag när jag skulle gå och kissa på en av skolans vidriga toaletter så slogs jag av en tanke. I kårvalet brukar jag alltid rösta på Vänstern (nähä?). Det dom jobbar hårdast för är att vi ska få studielön istället för studiebidrag eftersom studier faktiskt sker på heltid och vi utför något för den svenska välfärden. Vi gör liksom något viktigt och bör inte gå på bidrag.

Anywho, när jag funderade på detta medan mitt urin slog mot det smutsiga porslinet så kom jag fram till att jag absolut INTE skulle bli employee of the month om det faktiskt var så att vi hade studielön. Jag skulle antagligen få sparken. Bli utslängd med huvudet före. Inga rekommendationsbrev. Inget gott omdöme. Som student är jag är värdelös. Som arbetare är jag grym. Jag förtjänar dock endast bidrag så länge jag studerar. För min ansträngning är minimal. För det är allt som krävs för att jag ska komma undan.

Anywho (igen), tanken på min lathet fick mig dock att skratta gott en stund på eftermiddagen. Jag firade min lathet med en kexchoklad. Sen skrattade jag gott åt att jag har lyckats lura systemet. Jag anstränger mig minimalt och kommer undan med ett gott resultat. Är det så här alla som går på bidrag i flera år känner sig? Dom som lyckas lura staten? Liksom alla långtidsarbetslösa?

Känner att jag tappade tråden lite där.

Fuck love let's play!

Jag tror att min längtan efter kärlek från det motsatta könet har gått över. Var bara en liten svacka på en vecka eller så. Just nu känns själva kärleksbiten jävligt jobbig. Men det kanske bara känns jobbigt för att jag är så jävla trött? Nåväl, jag misströstar ej. Kärlek är så jävla jobbigt att tänka på.

Jag kan istället ägna min fulla tid till vänner. För dom är så fina. Jag brukar tänka på dom och på min familj när jag känner mig bitter och oälskad. Då känner jag mig lite mindre bitter och lite mindre oälskad.







Jag har inte dött!

Nej nej nej, jag är inte död. Jag bara sover jävligt mycket just nu. Så pass mycket att jag tror att det är något seriöst fel på mig.

Igår tog jag en nap på fyra timmar när jag kom från skolan. Idag somnade jag i tysta rummet i biblioteket när jag skulle läsa kurslitteratur. Jag la bara ner huvudet på bordet och somnade. Ingen lätt sömn heller. Vaknade till någon gång av att Nils petade på mig. Sen tog jag en nap på en halvtimme när jag kom hem från skolan. För att sedan ta ytterligare en nap på en halvtimme en timme senare.

Jag är fan orolig. Nåt stämmer ju inte. I flera år har jag klarat mig utmärkt på drygt 4 timmars sömn per dygn, men nu verkar det som om min kropp har bestämt sig för att ta igen alla sömn jag har förlorat. Jag kan helt enkelt inte vara vaken. Jag är bara trött trött trött.

(Jag tror dock mest på att jag är jävligt understimulerad)


Mänsklighetens avsaknad på genuin vänlighet.

Jag har alltid tvivlat på mänsklighetens genuina vänlighet. Mycket för att jag tror att den mänskliga egoismen är den största drivkraften en människa har. Jag har även letat efter denna genuina vänlighet på många ställen, men ytterst sällan hittat den.

Genuin vänlighet existerar endast i grupper där det existerar villkorlös kärlek. I sådana "grupper" är människan villig att offra sitt egna välbefinnande för sina älskades välbefinnande.

Igår fick jag höra att jag är alldeles för snäll. Och jag är det mot en människa som inte är lika snäll tillbaka. Men jag uppträder på ett vänligt och hjälpsamt sätt för att jag faktiskt bryr mig om denna människa, trots att denna människa inte bryr sig om mig lika mycket tillbaka. Borde inte hans avsaknad på vänlighet får min vänlighet att försvinna? Eller är vänligheten alldeles för stark när den väl existerar?

Jag är kluven.

holy sunday

Jag är bakis. Jag hade en bra kväll igår. Väldigt bra faktiskt. Även fast jag halvt gick omkring och sa att jag ville spöa Nils vänner som jag inte tyckte firade honom ordenligt. Vidare blev det närhet. Vidare blev det djupt samtal. Vidare tror jag att jag fick en man att börja gråta. Jag var så där för ärlig. Brutalt ärlig på Hanna-vis.

Vidare hittade jag en massa nice bilder på Andrés Facebook. Så jag stal dom.

Dagens sista

Dagens sista låt med dagens första cigg blir Arcade Fire med Keep The Car Running.

Känner ni er lite ensamma eller så kanske det är bättre om ni lyssnar på lite mer lugnt och harmoniskt? Band of Horses med Detlef Schrempf kanske passar bättre så här en ensam fredags kväll?

Gud, vad jag känner att jag stället upp för er.

Hit me with some strong shit!

Det är dagar som denna som jag önskar att jag knarkade. Att jag liksom hade ett stasch med lite knark undangömt i en strumplåda alternativt frysen alternativt i en kakburk. Jag önskar verkligen att jag hade lite starkare grejer hemma än det där svaga som doktorn envist skriver ut för mina sömnproblem och min ångest och min starka oro. Jag önskar liksom att det fanns nåt som likson slog ut sinnerna helt total. Kanske tar mig till en annan verklighet litegrand?

Förstår ni hur jävla tråkigt jag har idag? Förstår ni hur det känns i min kropp nu? När jag liksom är övertygad om att knark skulle hjälpa mig att brya tristessen? Förstår ni vilken tråkig och mörk plats jag befinner mig på? Kan ni tycka lite synd om mig? Känna lite med mig? Kan ni göra det? Jag går ju för fan under.

Someone, kill me.

Idag har jag haft så in i helvete tråkigt. Så tråkigt att jag trodde att jag skulle dö för en sekund. Trots tristessen har jag inte orkat ta tag i något, mest bara suttit och stirrat medan irriterande tankar och en irriterande känsla har malt inne i mig. Jag har t.o.m. suckat högt och ljudligt.

Jag är så jävla understimulerad att smöra en macka fan tar 10 minuter. Jag behöver stimuli. Jag behöver en utmaning. Jag behöver konversationer. Bara nåt som känns viktigare än att maraton se serier, dricka mig redlöst berusad och komma på hur jag ska fixa cash för att köpa ett par stövlar för 3600 kronor. DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT NYTT!!! JAG STÅR FÖR FASIKEN INTE UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUT!!!!!!!!!!

Har ingen aning om vad jag ska hitta på ikväll? Och jag orkar inte tänka på det heller. Vad jag skulle behöva göra är att städa toaletten och ta ut soppåsen som står i trappuppgången och luktar rutten jävla fisk. Men det kommer jag nog antagligen inte göra. Jag kommer antagligen fortsätta att sitta här och stirra rakt ut i luften medan jag dricker en vinare och försöker glömma bort den där irriterande känslan!

Nu får det fan hända nåt innan jag vissnar ihop och döööööööööööööööööör!

Existentiell kris

Idag upplevde jag en existentiell kris. Var länge sedan jag hade en sådan. Efter att våran studievägledare hade förklarat vikten av praktik för mig i dag samt vikten av att välja rätt praktikplats, mådde jag i ärlighetens namn som ett rövhål. Jag har grava problem med att ställas framför val som på något vis kan vara avgörande för min framtid. Jag vill alltid bara krypa ihop i fosterställning när detta händer och suga på tummen. Typ gå tillbaka till barndomen där ansvar inte existerade överhuvudtaget.

Försökte lösa framtidsproblemet med Sara över en blaskig sojalatte och en ostfralla. Vet inte om jag blev klokare av det hela dock. Den blaskiga sojalatten distraherade mig från att fatta ett rationellt beslut. Imorgon tänker jag plåga Nils med denna pågående existentiella kris.

I övrigt försökte jag få till lite hångel idag, men personen avböjde med ursäkten att han skulle åka bort i två dagar. Jag tror att han ljög. Men det är bara för att jag innehar en stark övertygelse om att alla människor vill mig ont.

Det är slut! NU!

Idag tog jordens resurser för i år slut. Vi har alltså redan förbrukar allt vi hade möjlighet att förbruka detta år. För att hela jorden inte ska gå på knäna i mer än 3 månader är det nu av vikt att vi inte konsumerar mera. Vi får helt enkelt sluta äta, shoppa, duscha m.m. DET ÄR SLUT NU! Förstår ni det? Eller tänker ni fortsätta att konsumera i överkant?

Visst fasiken älskar jag att konsumera, men jag tänker iaf på hur jag konsumerar. Tillskillnad från resterande del av min generation som bara tänker på sig själva och deras envisa hävdande rätt att dom minnsann har rätt att käka på McD's 5 gånger i veckan utan en tanke på vad det har för konsekvenser för resten av jordens befolkning. Jag hatar min egna generation och deras okunskap. Hela min generation består av imbicilla idioter utan IQ. Min generations tänk kring att "bara dom får" gör mig helt jävla pissed! Jordens resurser är slut. Men det förstår inte min generation. Och det värsta är, det allra värsta, att dom inte bryr dig ett skit om det! "Bara jag får".

Alla idioter där ute (som antagligen även röstade på Moderaterna om dom röstade alls) kan dra åt helvete! Jag hoppas att ni någon gång förstår exakt hur jävla pantade i skallen ni är. För det är ni. Även om era föräldrar har "curlat" bort er under uppväxten och sagt att ni är så fantastiska och "ni får", så är ni inte fantastiska. Ni är idioter. Och jag skäms. Herre min skapare vad jag skäms.

Jag är helt för att bygga en extremt stor skamvrå där alla utan kunskap om resursförbrukning, miljöutsläpp och politik får sitta i några dagar. Jag ser även gärna att allmänheten får kasta tomater och ruttna ägg på idioterna. Ren och skär idioti har fan uppmuntrats alldeles för länge i detta land.

Dagens sista

Clean and simple. Dagens sista blir Laakso med Hang Me In The Christmas Tree.

Jag har så jävla bra musiksmak att jag fan blir grinfärdig ibland. Blir jag sannerligen.

Natti!

My idea of hell-

Jag har spenderat 3 timmar med att finjustera ett jävla pm i ytterst bajsig kurs som väljer att kalla sig ekonomisk geografi. Den sista timmen fick jag grovt kriga med ett fittigt word dokument som kukade ihop alla fotnoter och vägrade fixa en innehållsförteckning. Datorn var två millimeter från att åka ut genom fönstret och hade nog antagligen gjort det om jag inte var så pass svag att själva handlingen skulle ta död på mig.

Tillslut sket jag i att fixa det hela och lugnade ner mig. Bestämde mig för att vara nöjd med den kraftansträngning som jag faktiskt lagt ner på arbetet och belöna mig själv med lite välförtjänt internetsurfing. Var lycklig för detta i 2 sekunder tills jag kom på att fittiga Kommunicera har strypt min internetanslutning till modemhastighet för att vi har laddat för mycket. Jag befinner mig på 1990-talet när det kommer till surfing. Kommer ni ihåg den där tiden när det tog 10 minuter att koppla upp sig mot internet och telefonen inte fungerade samtidigt och det tog 5 minuter att ladda upp en sida. Well, iden tidåldernbefinner jag mig just nu internetmässigt. Honestly, jag är på väg ut genom fönstret as I write this.

Kommunicera bojkott ligger gravt på tapeten. Funderar även på att skriva ett argt brev (inte mail för det tar alldeles för lång tid att skicka det) där jag kallar hela företaget för facister och kapitalistisk äckliga svin som lever på studenters intresse för media. Kanske lägger till ett hora på slutet också.

Fan vad jag vill ha min media i fred!

Dagens sista

Detta var ju för jävla länge sedan. Nåväl, musikinspirationen har legat på minus två miljarder.

Dagens sista blir Anthony and the Johnsons med Cripple and the starfish. Bara osar år 2005. Men förbannat vad bra låtjäveln är. Vet inte hur jag har kunnat förpassa den så långt bak i minnet.

Lyssna för fan! Det kommer vara det vackraste du hört. Och tycker du inte det första gången så lyssnar du igen och igen och igen tills låtjävlen är det bästa du hört!

Let's party!

Min älskade vän Nils fyller år på lördag. Jag tycker att han bör ha en mega stor fest för att fira. Jag har erbjudit mig att anordna hela kalaset bara han lovar att bjuda in en massa folk. Men han är fan jävligt svår att övertyga. Babblar bara på om hur stressad han är. Fuck that! Fyller ju bara år en gång per år.

Dessutom känner jag att vi båda behöver festa lös lite i alla denna höstdepp. Att vi behöver en fest i Hanna och Nils anda. Liksom på det bra viset.

Gå in på hans blogg: http://claudiusclockhovius.blogg.se och tvinga honom att fira sin födelsedag big style!!!!!!! Jag kräver fan det!


Sara och naturprogram

Sara: Tänk och vara en apa och hänga med en arm i en gren hela dagen och typ käka löv och aldrig bli mätt. Ball.

Jag: Det är väl typ en koala som gör det?

Sara: JA!! Jag såg en sån på Skansen en gång. Satt och sov med huvudet mot en gren. Quiet please stod det överallt. As tråkigt.

Jag: Förstår det.

Sara: Asså, tänk att vara en elefant och bara vandra omkring och chilla och väga typ ett ton. Awesome.

Jag: Ja, då behöver man iaf inte tänka på figuren.

Sara: Asså, kineser är ju typ inte människor. Det är ju nåt seriöst fel på dom. Helt koncentrerade när dom jobbar. Pratar inte ens med varandra. Ser mer ut som robotar.

Jag: Tror inte dom får prata.

Sara: Jag tycker om elefanter. Dom är sååååå söta. Fast nu tror jag dom dränker elefantungen.

Jag: Kan vi byta kanal?

Höstdepp storlek large!

Upplever ingen höstdepression storlek större på väldigt många år. Jag är faktiskt ganska tillfreds med tillvaron. Dock verkar det som den djävulska höstdepressionen har slagit sitt grepp om alla i min närhet vilket givetvis har medfört att ingen pepp existerar. Bara bistra miner och muttrande. Och jag vet inte vad jag ska göra? För om ärligheten ska fram så har jag aldrig varit speciellt bra att ta itu med mina egna höstdepressioner och jag verkar vara ännu sämre på att hantera andras. När jag på mitt vanliga, kanske inte alltid det mest smidiga, vis försöker peppa får jag fräs tillbaka eller en bister min. Jag kanske borde byta strategi?

Det hela är lite ledsamt.

Och i brist på råd så sover jag istället en hel del på soffan under dagtid för att glömma bort eländet. Jag är trött på elände.


Hey you gorgeous people!

Träffade en massa underbara människor i helgen. Sånt värmer mitt kalla hjärta. För det finns så få. Underbara människor alltså. Och i helgen har jag träffat massor med underbara. Och alla underbara på olika vis.

Ja herregud, det finns hopp för mänskligheten. Finns det sannerligen. Man måste bara leta på rätt ställen.

(Imorgon kommer antagligen någon icke underbar människa göra att jag tvilvlar på mänskligheten och dess genuina vänlighet, men jag antar att sånt är livet)

Sunday blues

Idkade lite mer närhet. Det var trevligt.

Nu är jag dock förvirrad. Känns inte alls som det brukar i hjärtat. Saker och ting är förändrade och jag har inte bestämt mig om jag gillar det eller inte. När man har upplevt en känsla under så lång tid känns det faktiskt jävligt skumt när den känslan inte längre finns kvar.

I övrigt har jag dock haft en relativt trevlig söndag i soffan. Skulle plugga. Sket dock i det och åt lite Ben & Jerry's istället. Jag är gravt less på att plugga. Jag vill jobba. Finner det ofantligt mycket mer stimulerande än att plugga, dvs. om nu inte jobbet är på dosapoteket.

På det stora hela var det en mycket trevlig helg. Om än lite skum. Trevlig barrunda under fredagen och trevlig fest på lördagen. Samt närhet.

Närhetsidkare

Nu har jag idkat närhet. Det var fab att idka lite närhet. Dock idkades närhet med person som närhet ej ska idkas med. Men kliar de så kliar det.

I grund och botten handlar det nog mest om att jag totalt saknar karaktär. Jag diggar att inte motså frestelsen när den serveras mitt framför ögonen på mig.

Nu sitter jag smutsig i soffan och funderar på en dusch. Kanske orkar jag styra upp kvällen efter det?

Well fuck you! And fuck you to!

Ola tycker att jag borde skaffa mig en karlakarl som kan sätta mig lite på plats verkar det som. Så jag säger fuck you till honom.

Vidare säger jag fuck you till alla som tror att ett förhållande leder till att man blir "någon". Vidare säger jag fuck you till alla som stannar i ett förhållande av gammal vana. Vidare säger jag fuck you till alla som tycker parmiddagar är ett gediget nöje. Vidare säger jag fuck you till alla som har en karlakarl vid sin sida. Vidare säger jag fuck you till alla karlakarlar.

Vad jag vill ha är en electrosnubbe med poplugg. Som är snäll. Som gillar kulinariska rätter. Som tycker om musik och som kan en massa om musik. Som vet vikten av att kunna klä sig. Som delar mitt grova intresse för att "hänga ut".

Fuck you all helt enkelt som bilden nedan visar. Jag är så jävla less på medlidsamma blickar från människor som har ett förhållande och tycker att jag "borde" skaffa mig ett. Jag säger fuck you till förhållanden bara för att vara lite avig.




"Bla bla bla is now in a relationship"

Jag lovar och svär att om en endaste liten person till ändrar sin status till att dom "nu är i ett förhållande" på Facebook, så kommer jag gå destruktiv på riktigt. Jag är så jävla avundsjuk så det finns ingen hejd.

Bottom line: Får inte jag kärlek ska ingen annan ha kärlek heller!


Nada. Nothing. Ingenting.

Jag tror att jag är lite kär i Peter Jihde. Det är nåt genuint snällt över den mannen. Hade det inte varit för det där skumma håret och avsaknaden av ögonbryn så hade jag nog jobbat hårt för att han skulle älska mig.
 
Jag har även lyckats napa bort drygt 3-4 timmar av dagen. Hade antagligen blivit längre om inte Saras telefon ringt och väckt upp mig från vad som var en fin dröm. Jag shoppade.

Vidare sitter jag mest här och önskar att jag ska få känna naken hud mot min nakna hud. Jag har verkligen ett behov av det. Inte ens ett sexuellt behov utan snarare ett behov av patetisk närhet. IT'S BEEN TOO LONG! Jag vill ha kärlek. T.o.m. lite gammal hederlig romantik. Fuck, det är höst. Det är då jag behöver kärlek.

Vem i helvete älskar mig??!

Det är inte helt okej att skriva ett: Jag älskar dig! till mig kl. 03.07 på morgonkvisten utan att ge sig tillkänna. Blir liksom jävligt svårt att älska tillbaka då liksom. Misstänkte att det kunde vara mamma först, men hon är nog inte vaken den tiden på dygnet mitt i veckan.

Så jag antar helt enkelt att det är en ond människa som driver med mitt trasiga hjärta och försöker ge mig hopp om att det finns kärlek där ute. Det är inte heller okej. Jag känner mig djupt sårad.


Komunicera mera

Jag känner återigen att ni inte kommunicerar tillbaka till mig?! Denna envägs kommunikation börjar bli tröttsam. Vem är ni? Har ni inget bättre för er än att följa mitt, något, tröttsamma och ibland lite destruktiva liv va???

Ni bara sitter där framför en dataskärm någonstans och vägrar ge er tillkänna. Jag vet ju att ni finns för det ser jag ju på besöksstatistiken. Men inte säger ni nåt nej nej. Inte ger ni mig råd nej nej. Inte reflekterar ni nej nej. Så antingen har vi att göra med ett gäng stalkers eller så är ni helt enkelt helt jävla dumma i huvudet och tycker ingenting om något!

Seså, bevisa motsatsen annars måste jag fasiken gå kamakazepilot on your asses. Så det så.

Hi, I'm empty.

Igår skrev jag ett sådant tragiskt blogginlägg att jag själv blev orolig för min mentala hälsa. Jag publicerade aldrig inlägget dock eftersom tanken på tvångströja och stimulifria rum skrämmer mig något. Nu ligger dock inlägget där opublicerat och skaver i mig som en vagel i ögat. Kanske bör jag radera det?

Inlägget handlade om min benägenhet att känna tomhet och likgiltighet och att jag i sånna lägen knarkar känslor för att uppleva nåt annat än just känslan av tomhet och likgiltighet. Det hela var mycket svart. Idag känner jag inte alls så. Men imorgon blir jag nog lite tom igen.

Fuck det är höst. Vad jag behöver är kärlek. Har kärleken lämnat Umeå frågar jag mig?

När latheten tar överhanden

Jag är en lat människa. Fast jag väljer snarare att kalla mig själv bekväm. Lat är ett ord som omgivningen dock frekvent använder sig av för att beskriva min person. Speciellt min far. Han gillar att säga att jag är lat. Dock är det honom som jag har ärvt latheten av. Så egentligen är hans kritik mot min person helt obefogad.

Nåväl, min lathet driver mig till att jag endast kan utföra ett begränsat antal sysslor per dag. När jag har utfört ett begränsat antal sysslor så kan jag inte förmå mig själv att utföra några till av bara farten. Energin tar slut. Och då behöver jag egen tid istället för att utföra sysslor. Idag har jag t.ex. tvättat och lagat mat. Punkt. Eftersom jag har utfört dessa sysslor kan jag inte utföra nåt mer idag. Egentligen skulle jag skriva pm, men eftersom kvoten av sysslor nu är uppfylld kommer det inte blir något av det. Möjligtvis kan jag muta mig själv (t.ex. med glass) för att sätta mig ner och skriva några rader till pm:et. Men eftersom jag lider av semester fetma är inte det en god idé.

Jag skyller dock latheten på att skolan är för slö. Har jag mer att göra så blir jag mer benägen att utföra sysslor. När jag jobbar heltid har jag inga problem med att komma hem och laga mat för att sedan städa, tvätta och kanske möblera om lite om andan faller på. Men när jag pluggar så blir jag lat. Finns för mycket tid över och den överblivna tiden gillar jag att spendera med att dricka kaffe, snusa, läsa modeblaskor, se otaliga serier, se lite film, hänga m.m. vilket helt enkelt leder till att det inte finns tid för sysslor.

Jag gör som alla andra helt enkelt och skyller mina tillkortakommanden på skolsystemet.

Dock tycker jag att det är fantastiskt att jag själv kan välja när jag ska vara lat. Skola = lathet. Jobb = överenergisk.

Gemytligt.

Har precis spelat yatzy och diverse kortspel med rumskompis och halv rumskompis. Dvs. min andra familj. Det hela var mycket gemytligt.

Avslutades givetvis med ett samtal kring sex och samlevnad som sig börs.

Och allt detta gjorde jag istället för att skriva teoriavsnittet på ett pm som ska in snart. Och jag fick inte ens lite dåligt samvete. Jag antar att jag är en ganska dålig människa ändå.

Med fara för mig själv och andra.

Det är ju ingen hejd på humörsvägningarna. Nu är jag förbannad.  Vet inte ens vad jag är förbannad över. Känslan finns helt enkelt bara där. Känner liksom för att smälla hårt i skåpdörrar och stampa hårt med hälarna när jag går över golvet i nån typ av demonstrativt syfte. Liksom tala om för omvärlden att jag är förbannad. Men eftersom ingen är hemma förutom jag så känns det som att demonstrationen inte riktigt skulle fylla sitt syfte. Innehar även en stark vilja att skälla på någon. Liksom förnedra personen. Göra personen liten. En sån känsla har jag inte haft sedan jag var typ 16-17 år och hade ett ytterst destruktivt förhållande med en störd människa. När allt gick ut på att förstöra.

Jag antar att jag om någon timme kommer känna mig lycklig. I kväll kanske jag känner likgiltighet. Det är som sagt ingen hejd på humörsvägningarna. Jag ser mig själv som en samhällsfara just nu. Kanske borde stanna hemma idag?

Från den gamla goda tiden.

Det fanns en gång en tid då det var enkelt att supa sig lycklig. Jag saknar den tiden. Mest eftersom jag nu så sällan super till ordentligt.

Tänker dock lägga upp två bilder. Där jag är full och lycklig. Det ser man främst på den tomma blicken. Notera även den bleka hyn. Och de mörka ringarna under ögonen. Ack ack, denna fyllelycka.

Den gamla goda tiden. När alkohol löste alla problem.




Egokicking

Alla människor är ju ego. Utom möjligen Moder Theresa när det begav sig. Gandhi var ju en fin jävel också. Men på det stora hela är människor jävligt ego. Jag är det också. Och jag vet att jag är det. Vilket jag försöker "jobba med" som det så fint kallas. Jag "jobbar" jävligt hårt för att inte bete mig som ett egoistiskt och empatilöst kräk mot dom människor jag älskar och respekterar och jag måste säga att jag sköter den uppgiften med bravur. Vilket givetvis medför att jag förväntar mig samma behandling tillbaka.

Jag och Nils diskuterade dock detta med den mänskliga egoismen idag och om sanningen ska fram så blev jag fasiken jävligt nedslagen. Människor är fasiken hemskt ego. Och hemskt själviska. Och då blev jag så där less. För om sanningen ska fram så får man sällan tillbaka så mycket som man ger. Mina nära och kära är fina och fantastiska. Men sedan finns de dom där sablar bekanta som bara tar och tar och tar. Och då tänkte jag: Varför ger man inte bara upp människor egentligen? Satsar på karriären eller liknande? Varför fortsätter man försöka när de mänskliga personlighetsdragen praktiskt taget är omöjliga att ändra på då de är inlärda under väldigt lång tid?

Sen tänkte jag liksom att dom där eremiterna kanske är nåt på spåren. Om man slutar omge sig med människor så slipper man ju faktiskt bli besviken. För besviken blir man ju när man ger och inte får nåt tillbaka. Eller när någon annan människa som man faktiskt bryr sig om kör över en gång på gång på gång. Utan dessa egoistiska människor skulle man ju slippa en massa hjärtesorg och huvudbry. Iofs skulle man ju ha jävligt tråkigt, men hjärtat och hjärnan skulle nog må fint.

Jag tror helt enkelt att det är dags att rensa ut skiten och sluta hänga med dom som aldrig ger nåt tillbaka. Bli lite mer ego igen. Jag vet ju att jag har det i mig.

Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad!

Jag avvisade precis Jesu Kristus kyrka (eller vad fan dom nu hette?) när dom plingade på dörren. Öppnade och tittade snabbt på bibeln och stängde dörren med ett: Jag är inte intresserad!

Tror ni att jag har förargat Gud nu? Avvisat hans people liksom? Smällt dörren i ansiktet på frälsningen. Kommer det ske en invasion av gräshoppor i min lägenhet nu? Kommer sju svåra år?

Fick fan lite domedagskänsla i kroppen. Undra hur långt dom har hunnit härifrån?

Pepp kontra livskris

Imorse var jag pepp. Fy satan så pepp. Pepp, pepp, pepp tänkte jag. Log gjorde jag. Sen tänkte jag pepp.

Nu tänker jag snarare livskris. Klump i magen. Lite olycklig. Ingen pepp. Ingen älskar mig. Svälld som en tjockis. Mensig. Jag har en livskris. Jävla höstdepression. Vad jag behöver är kärlek. Men mänskligheten verkar obenägen att ge mig kärlek.

Nils säger att livskriser är bra. För då vet man att man lever. Jag har ingen lust alls att veta att jag lever.

Nu tar jag min Ipod och drar ut på gatorna och sjunger kärlekslåtar för full hals. Vem är med mig?

(Varför tycks mens och livskris gå hand i hand?)

Lite blå just nu

Känner mig en gnutta låg. Jag skyller allt på informationskanalen Facebook. Fuck Facebook. Var tvungen att gråta en skvätt inne på mitt rum. Eller inte gråta. Bara snyfta lite. Sen skärpte jag till mig. Mycket tack vare Nils peppande sms. He's good at that.

Jag önskar att jag inte vore en mes. Jag önskar att jag vore en sån där framåt människa som liksom hade en sån självkänsla att jag kunde glida upp till vackra människor och fråga om dom vill ta en fika. Men jag kan inte göra sånt. Vågar inte. Vill inte att självkänslan ska få sig en törn. Tycker liksom inte om att misslyckas. Så jag är mesig istället. Just när det kommer till kärlek bara iofs. Annars inte lika mesig. Tror liksom inte att jag har något att erbjuda en annan människa på kärleksplanet. Kärlek är jobbigt. Huvva.

Nu blev jag lite låg igen.

Danger!

Såg att Danger skulle hänga ut på Plaza den 27 september. Den insikten tog mig närmare en känsla av eufori än vad jag har varit på länge. Ibland gör Umeås klubbscen mig extremt stolt. Klass! Tyckte även att jag såg på deras tv-skärmar i fredags att Junior Boys skulle spela där någon gång i framtiden. Datum missade jag dock. Vet någon? Junior Boys får inte missas. Får verkligen inte missas. Det vore lika med självmord. Typ.

Jag har hängt ut på skolan denna söndag. Det gav mig inte en känsla av eufori. Sällskapet var det dock inget fel på. Fast Gustav kallade mig knepig. Tänker dock ta det som att han menade ett bra knepigt. Eftersom jag helt saknar självinsikt.

En känsla av tristess och irritation maler i mitt bröst.


Dödens död

Död. Check. Har väntat hela dagen på att någon ska komma och ta livet av mig. Och ingen kom.

Gårdagens utgång var magisk. Shout out louds spelning var mega magisk. Jag klappade händerna så mycket att min torra hand fick blodiga sprickor. Det är fashion det. Sen köpte jag 5 tequila för att vara generös, men ingen vill ha utom jag och Sara så vi gick dricka allt. Jag blev skit full. Sara blev ännu fullare. Emma och jag fick baxa in henne i en svarttaxi som jag insåg att vi inte kunde betala när vi kom fram hemma. Han bjussade dock på resan efter att jag gett honom två kindpussar. Kändes ju som ett bra pris att betala. Dock en gnutta horaktigt. Men vad göra?

Lördagen har spenderats i soffan. Inte rört mig en millimeter. Nu är dock Johanna påväg hit. Kanske går jag på flaskan igen. Om jag bara finner orken att släpa mig in i duschen och på med en magisk outfit. Vill ju faktiskt inte missa Ubc ikväll. Premiärkväll och allt.

Länge leve electro!

Mitt mycket pikanta sinnestillstånd.

Boken Penetrering av Unni Drougge är en bra bok. Handlar mest om hur mannen styr oss kvinnor med sitt könsorgan. Skapar skräck i oss kvinnor med sitt könsorgan. Den är läsvärd. Kön som en konstruktion och allt sånt där som i vanliga fall får mig att bli alldeles till mig i byxorna av upprördhet och en vilja att vilja argumentera och diskutera. Just nu lämnar dock boken mig relativt icke aggresiv. Fast det är en bra bok.

Vad jag egentligen behöver är något att "rasa" över. Men jag finner ingenting vidare upprörande. Jag har nått punkten där lilgiltigheten har lagt sig som en dovt skimmer över hela min diskuterande person. Jag hatar det. Det betyder att jag nu har sett och hört allt av värde och inte längre berörs av det onda som florerar på världsscenen. Jag vill verkligen "rasa". Är det inte dags att någon typ av diktator ställer till med lite hallå eller så?

Blir inget "rasande". Allt är rosa skimmer. Jag är snygg, Emma hälsar på, Olle kommer i helgen och Nils vill skriva uppsats med mig (som om han hade ett val?).

Men helst av allt vill jag ju bara "rasa" mot världordningen och könen och kärnfamiljen och män och kvinnor och diktaturer och allt annat upprörande. Det är vad jag vill. Men allt är rosa.

Motherfucker.

Tillbaka till verkligheten

Nu är det skola för hela slanten igen helt plötsligt efter 3 månaders uppehåll. Har redan hunnit med att få seriöst magknip efter alldeles för mycket kaffe. Har redan hunnit med en middag bestående av quornfärs och fullkornspasta. Har redan hunnit med att få pluggångest. Har redan hunnit med att chilla hemma med mjukisar och sleten t-shirt. Allt är alltså precis som vanligt. Som om det aldrig har varit nåt uppehåll. Och inget har i ärlighetens namn förändrats. Bättre än att vara working class hero dock. Och jävligt härligt att glo på heta människor på campus.

Har hunnit med att klämma på dyra kläder på stan och köpa ytterligare par Converse. Likadana som jag redan har, men dom gamla äter strumpor.

Biljetterna till Shout out louds är slut inför morgon dagen. Känns inte hett alls. Känns piss. Ger mig lite magknip.

Och helst av allt vill jag bara kramas lite.

Picture time!

Italy pictures. Fasiken i fan vad det tar tid att lägga upp bilder på denna jävla blogg. Vi pratar grov hatkärlek just nu.

              

Italy baby!

Borta bra men hemma bäst? Nej då. Så är det inte. Verklighetsflykt till ett lyxigt litet place på Sardinien gör dunder för själen och hjärnverksamheten. Så hemma, nja. Borta, bra skit.

Blir vidare info om detta en annan gång. Jag lever. Sara lever. Vi är hemma igen.

En sista, one for the road.

Klart att man är assöt första dagen i skolan. Här har ni nåt att titta på medan jag är borta. Nya favvo "jackan" och allt.


Bye bye suckers!

Nu jävlar blir det semester. Har varit och registrerat mig på skolan och nu återstår bara den jobbiga packningen. Sen är det semester!

Jobb en hel sommar för en veckas semester. Visst fan är det lite tragik över det hela, men ack vad skönt det ska bli. Jag ska sooooooooooooooova!

Då så. Nu packa. Hata.

Love u

Fick även ett love u innan dagen var slut som varken var från mina föräldrar, Sara, Emma eller Nils.

Och det är ju faktiskt skoj som omväxling. Även om nu folk rent slentrianmässigt slänger ut sig love u till höger och vänster som om det vore en casual hälsningsfras.

Jag tänker dock inte ta det som en slentrianmässig hälsningsfras eftersom jag idag behöver ett love u även om det inte är menat bokstavligen. Och i all vänskaplighet (med vissa sexuella spänningar).

Denna bitterljuva materiella separationsångest.

Exakt hur många par skor är för många par skor om man ska vara borta en vecka?

Ack, denna separationsångest.

Dålig på att packa. Finns det liksom utrymme kvar ser jag till att fylla upp det. För att undvika separationsångest.

Ack, denna jävla separationsångest.


Got to choose.

Marina är klok. Marina tycker att jag borde välja vem jag bör satsa min energi på. Jag håller med henne.

Jag har valt. Pick one and leave the other one behind (tur att jag är ett big fan av dåliga MTV produktioner). Att jag har valt betyder inte att det blir som jag vill för det. Men det är enklare att satsa energi åt ett håll än åt flera håll. Som jag sa till André i helgen: Man väljer sina vänner. Nu har jag valt. Verkligen dags att följa mina egna goda råd.

Varför var jag tvungen att komplicera till allt? Jag aggerar alldeles dumt trots att jag egentligen är smart. Mina val de senaste 2 åren har ju varit totalt upp fuckade. All skit. All denna skit. Tillslut stod jag där med skit upp till halsen.

Booooooooooooooring!

Fan. Det här med ledighet var ju inte så jävla roligt. Jag har nu suttit på samma plats i soffan sedan 11-tiden i morse endast med avbrott för att ta ett bad med en modeblaska och för att lämna en bok till Tomas och språka med honom en stund. Minsta ansträngning kräver ett enormt engagemang från min sida för att genomföras. Ett engagemang jag inte besitter alls. Istället sitter jag stint och stirrar på datorn och väntar på att nästa avsnitt av Entourage eller The Hills ska laddas ner. Håller samtidigt tummarna för att Kommunicera inte ska stänga internetanslutningen helt och hållet.

Vad gör folk när dom är lediga vardagar? Ta till spriten känns ju inte helt okej, men det är ju alltid en lösning på tristess. Kan ju alltid prata med min spegelbild i fyllan. Jag tror det skulle vara ganska gemytligt och jag tror att jag skulle få ut mer av den monologen än av en dialog med vilken annan lös människa som helst. Jag är ganska smart och intressant ska ni veta.

Borde städa och packa. Men istället tittar jag ner på mina tuttar och tänker: Hello darlings! Fan vad stora ni har blivit jämfört med förut! Sen ler jag förnöjt åt denna kroppsliga förändring (som jag faktiskt tror beror på en viss specifik bh).

Igår hade jag för övrigt en jävligt bra dag. Fika med Nisse P och sen satt vi i "hamnen" i flera timmar och rökte Marlboros och dissade löst folk. Skrattade åt deras tillkortakommande och fällde nedvärderande kommentarer. Finns inget som är så bra för självkänslan som att dissa människor utan deras vetskap.

Sällskapssjuk?

Kokade precis 5 koppar kaffe fast det bara är jag som ska dricka. Kan det vara mitt undermedvetna som försöker säga mig att jag egentligen vill ha sällskap? Eller är jag bara girig?

Fan vad tråkigt det är att vara ledig. Varför har jag längtat efter detta? Dagens höjdpunkt var att få se Rachel Ray igen och lite DOL. Fy.

Vilket jävla oflyt

Kommunicera har börjat strypa vår internetanslutning då vi tydligen laddar för mycket. Är uppe i varning 3 nu och Kommunicerar envisas med att skicka idiotiska servicemeddelanden hela jävla tiden. Ibland vill dom jävlas lite extra vilket leder till att jag hamnar på deras hemsida istället för den internetsidan jag vill in på. Klickar på Rosings blogg och hamnar på Kommunicera, klickar på 1000apor och hamnar på Kommunicera, klickar på Bostaden AB och hamnar på Kommunicera och så vidare. Jag hatar Kommunicera. Det är dags att byta bredband. Vilket ska man ha??? Vad är bra skit???

Vidare är de någon typ av produktionsfel i den senaste snusdosan jag köpte. Varenda jävla snus går sönder i käften på mig, vilket leder till att jag ständigt måste springa till köket och spotta snusloskor i diskhon. Det hela är mycket miserabelt och äckligt. Kan även vara så att jag snusar för hårt.

Nu har jag iaf ryckt benen och bytt piercing. Nu ska jag bara måla tånaglarna så är jag nog beach redo. Ska även städa lite här hemma. Borde även tvätta, men jag tror fan inte att jag orkar. Jag får klara mig med dom rena kläder jag har.

Nattsudd nattsudd nattsudd

Bara för att jag kan vara uppe till efter kl. 02.00, så tänker jag vara det. Kanske t.o.m. satsar mot 03.00 sträcket. Eller 04.00 om jag kommer på nåt fett att göra. Vad gör man en söndags natt när man inte behöver jobba måndag morgon? Jag kommer inte ihåg.

Emma var vaken med mig ett tag på msn, men nu har hon övergett mig för sömn. Jag förstår henne, det gör jag sannerligen. Men vad ska jag nu göra? Youporn?

RSS 2.0