Ett långfinger till hela etablissemanget, idag, alltid!
GOTT NYTT ÅR! KÄRLEK TILL ALLA!
Snart ska jag ta min asymmetriska kjol och dra till Sara och Christian för lite middag och bubbel och sprit och så vidare. Vad kvällen mer har i sitt sköte utom trevligt sällskap och god mat återstår att se.
Ola har smällt på med lääängsta listan för det senaste året. Jag är inte med på den. Konstigt nog. Anywho, förra året listade jag årets musik som det som jag hade knarkat. I år har jag inte knarkat annat än jobb. Så därför blir det ingen lista, för en lista bestående av debet och kredit, kontering, momser, skatter och kreditbedömningar skulle bli avskyvärt tråkig.
Detta året har varit utvecklande. Mest psykiskt. Nåt hände vid 25 års ålder och allt blev så jävla tydligt. För första gången i livet tänkte jag "det kommer lösa sig även för mig". Känslan att jag räcker till har för första gången infunnit sig även om jag ibland tvekar. Det har varit många tuffa stunder. Mycket skit ibland. Mycket tråkigt som har hänt. Men i det långa loppet så är det mycket som har varit fint. Jag har träffat otroligt många nya människor som ligger mig varm om hjärtat, ingen nämnd ingen glömd. Gamla vänner som stått vid min sida, familjen som stått vid min sida.
Tack alla fina som finns där vad jag än hittar på. Jag hoppas att jag och ni får ett fantastiskt 2010 med massor med kärlek, roliga stunder och lycka!
Sitter hemma och väntar på min väska. Någon ringde och sa att den skulle köras hem till mig mellan kl. 20 och kl. 23. Det tycker jag är lite diffust.
Men men, jag har det bra där jag sitter. Har gjort en lite ostbricka till mig själv och pimplar vin som att det inte fanns någon morgondag. Har tänt överdrivet mycket ljus. Och några doftljus. Ser Victoria's Secret fashion show medan jag trycker in kex med dubbla skivor ost i munnen (just nu brie och mögelost toppat med fikonmarmelad). Man skulle kunna tro att det skulle ge mig ett visst mindervärdeskomplex men icke sa nicke! Jag har nämligen något typ av vad med Emma om att losa 4 kilo i januari (jag har ingen våg men jag går på ögonmått). Vidare har Josie sagt att till nästa sommar ska vi ha magrutor. Så jag känner ingen vidare press. Jag fixar upp degklumpen som är min kropp efter nyår.
Just nu njuter jag av vackra tjejer i roliga kreationer. Min favvo Kurkova är dock inte med eftersom hon har fött barn.
Min väska kanske troligen är i Göteborg av någon jävla anledning. Och kanske kanske kommer den med ett plan därifrån imorgon. Kanske troligen tveksamt.
Imorgon får jag gå till jobbet utan deo, utan smink och utan att ha borstat tänderna. Here comes the train wrack!!
Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Men ändå inte. Och jag hatar mig själv för att jag fortfarande spelar med i detta jävla spel. GAH!!! Varför, varför, varför??? Försvinn från mitt jävla liv. Försvinn bara. Jag kan omöjligt be dig dra. Du tar mig inte på allvar. Orden är sagda för många gånger. Och sedan har orden tagits tillbaka. Jag hatar förvirringen.
Något luktar fisk i min lägenhet (inte jag). Däremot luktar jag svett. Som att kroppen vet att jag saknar deo.
Nu har dom jävlarna 30 min på sig att hosta upp väskan annars går jag bärsärkagång!!!! Fan jag lackar ur! Jag behöver mitt smink och tandborste. Men främst, allra främst, mina mjukisar!
Var fan är den?? Har dom flugit den till typ Thailand eller nåt????
SAS har tappat bort min väska. På en jävla inrikesflygning!!??? Hur är det möjligt? Hur kan det ens gå till? Är inte väskjäveln återfunnen innan kl. 21 så kommer jag ringa vart enda jävla nummer till SAS tills dom hittar väskjäveln eller iaf ger mig 1000000 spänn i cash på stört!
Jag är så jävla förundrad över hur jag alltid kan ha sån förbannad otur??
Iofs är detta första gången en väska har försvunnit och då har jag ändå besökt jävligt suspekta platser runt om i världen. Därför blir liksom det hela ännu mer löjligt! En jävla inrikesflygning! Hade det varit i någon jävla bergsby i Peru hade jag kunnat ta det lite mer med ro. Där är det liksom väntat. Men inte på en jävla inrikesflygning! HUR ÄR DET MÖJLIGT? Om nu inte någon har snott den. Vilket inte är helt omöjligt.
Jag är lost. Det norrländska börjar tappa sin charm. Jag är officiellt uttråkad. Och alldeles för lugn.
Inga cigg tillhands. Och bror med sina John Silver är försvunna dom med. Funderar på en räd i hans rum för att se om jag hittar något att röka. Inte för att jag är så sjuttsingen sugen, utan bara för att jag har tråkigt.
Och pigg är jag också. Oförskämnt pigg.
Och jävligt jävligt hungrig. Trots att jag under dagarna 4 har tuggat på något konstant och säkerligen gått upp 4 kilo.
Igår hade jag nöjet att träffa en av min brors vänner. Som jag ej träffat förut.
Den redan tankade vännen (årgång 1989) var ytterst inspirerad av den brittiska popscenen. Pete Doherty var någon form av husgud. Den redan tankade vännen trodde i fyllan och villan att jag var extremt snygg. Jävligt snygg. Sjukt snygg. Jag tog åt mig lite i början. Tills han började säga att jag var lik Kate Moss. Då förstod jag att han var galen. Skvatt galen.
Men men, jag sa att jag kunde vara hans Kate. Sen sjöng vi lite på What Katie did. Sen blev Pete ytterst påflugen och jag fick spendera resten av kvällen med att avvärja diverse taffsande. Som sedan slutade med en fet örfil från min sida.
Men (igen), ni ser det va? Likheten är slååående! Det måste vara dom blonda testarna med hår.
Jag lever. Luggen ligger rätt. Allt är frid och fröjd. Jag äter mat, läser bok, dricker vin och sover lite på det. Ibland pratar jag med människor jag tycker om.
Norrbotten är fasligt vackert. Isande kallt. Men fasligt vackert.
Min kamera har slutbatteri.
Och om du vill att jag ska svara på sms på en gång så skicka dom inte kl. 5.44 på morgonen. Oftast sover jag då.
Imorgon åker jag till Boden. Jag lääääängtar efter min familj. Först ska bara en dag av jobb genomlidas. Sen får jag vara ledig. I några dagar. Jag har aldrig behövt det så mycket som nu.
Först ska jag bara städa hela jävla lägenheten. Och plocka upp alla jävla grejer. Och packa. SKIT! Jag är alltid ute i sista stund.
Det är även en gnutta ångest att åka hem. Förra julen brann lägenheten ner. Och jag har sedan dess utvecklat en slags fobi att vara hemifrån i mer än en dag. Jag packar exempelvis äckligt mycket. Ifall det skulle hända igen. Men vad är liksom chansen? Om det händer en gång till så är jag fasiken så otursförföljd att det är löjligt. Maximal otur.
Jag känner inga hungerskänslor längre. En känsla som för mig är helt främmande?! Vad är upp med det?
Vidare, om du sätter en reflex föreställande Barbapappa eller liknande på din Marc Jacobs väska, ja då förtjänar du faktiskt inte en Marc Jacobs väska!!!! IT AIN'T RIGHT!
Nu har jag blivit så blond som det faktiskt går att bli. AND I FUCKING LOVE IT!
Någon gång i framtiden lovar jag dock att bli vuxen och sluta älska det fjortisblonda och smutsiga. Men just nu känner jag en viss kärlek för det hela.
I övrigt är jag så jävla stressad att jag känner mig konstant bajsnödig. Måste diska, måste städa, måste jobba, måste packa, måste handla klappar, måste betala räkningar, måste jobba lite till, måste gå till skomakaren osv.
Åkte till NK och träffade Johanna och Nils. Kände på julstämningen. Fikade smarriga saker. Pratade om oväsentliga saker. En kaffe fick mig nästan levande igen.
Vandrade med Johanna till Moderna Museet. Kollade på Dalis verk. Det var fint och rofyllt. Kollade på Picasso, Lichtenstein, Warhol, Matisse, Baertling, Miro och så vidare. Återupplevde de gamla tiderna i Humanist huset när jag fortfarande trodde att konst och museum var min väg i livet. Sen blev det ekonomi för hela slanten, behövde struktur. Och ordning. Inte fria tolkningar och kreativitet. Nu tänker jag att jag behöver lite kreativitet och mumbo jumbo.
Det är hjärtskärande vackert ute. Snö. Massor med snö. Som ligget fint. Och jag lipar igen.
Jag lipar två gånger i timmen. Har gjort det sedan igår. För det gör hjärtskärande ont. För ångest. För dålig samvete. För att man inte kan skydda dom som man vill skydda.
Jag har ont i huvudet också. Och i kroppen. Vet inte om det beror på att jag gråter eller att jag faktiskt är sjuk. Jag skiter i vilket.
Idag ska jag gå ut genom dörren. Även fast jag helst vill fortsätta sova och äta lite skit emellanåt.
Ska vara kulturell med Johanna och äntligen gå och se Dali utställningen. Behöver träffa Nils också. Annars kommer jag hinna börja sakna honom alldeles för mycket. Han åker uppåt idag.
Ska gå ut, ska gå ut, ska gå ut.
Helvete vad snö! Jag har inte skor för det. Jag saknar mina vinter-Clark's.
Jag behöver mig lite vin, en bra rulle och någon som skedar mig. Och jag behöver det NU. Jag tänkte skriva och fråga vem som ställer upp, men varje gång jag gör det är det aldrig någon som svarar vilket ger mitt självförtroende en sjujäkla törn (men om ni känner för ovanstående så kan ni ju höra av er).
Inget går speciellt bra. Inget alls faktiskt. Utom jobb då. Där går det bra. Men det är ju den tråkiga delen av livet, som dock krävs för att generera stasch på kontot.
Jobbade över. Tänkte att jag ändå skulle hinna hem och tvätta. Men nej nej, snökaos i Stockholm. Kaos. Sen lite mera kaos. Inget tåg kom för att ta mig hem. Stod ute i kylan i 35 min och väntade. Ringde Emma. Men frös ändå. Frös massor. Sen kom ett tåg. Jag trängde mig in med livet som insats. Var sen alldeles för frusen för att tvätta. Så jag bokade om tiden till imorgon. Ja, jag ska tvätta på en fredag. Jag har inget bättre för mig. Och kommer inget bättre i min väg så är det planen. Att tvätta alltså. Och kanske dricka vin samtidigt. Det är ett vinnande koncept vilket är bevisat i och med Mattias, min, Josies och Cam Cams fest i Mattias tvättstuga. Då var vi iofs flera.
Mina gröna mockaskor är förstörda av snö (ja, det kanske inte var så smart att ha mocka i snökaoset). Fläckiga. Fula. Nåväl, måste till skomakaren ändå med ett par skor i 3500 kr klassen som typ höll en vecka. Och lite andra skor. Kanske kan han rädda det som räddas kan av de gröna mockaskorna?
Och jag är lite sur över att jag och Josie inte har fått ett endaste bifall för våran invit till nyårs fest. Men men. Vi kan festa själva om det krisar. Inte så att vi är kräsna i dessa tider direkt.
Jag och Jossan såg New Moon. Fnissade ikapp med teensen. Töntig. En gnutta. Jossan gillade Varulvarna. Jag gillade Edward. Iövrigt var det inte mycket som var bra.
Plaskade hem i våta Converse.
Skitsugig tisdag. Mest för att det bara är tisdag. Inget snus. Allt är lite skralt.
Jag ska ha sex med mig själv. Och använda Edward som runkobjekt. Är inte det romantiskt så säg?
Tyngd av någon som liknar kontrollbehov. Tyngd av någon typ av längtan av att vara perfekt. Inte göra fel. Inte vara fel. Bara rätt rätt rätt. "Alla gör fel" säger Jossan. Men inte jag jag jag. Jag vill inte göra fel. Jag hatar att göra fel. Jag hatar misstag. Jag hatar att misslyckas. Tipp topp. Men jag är inte tipp topp just nu. Jag är trött, orkeslös och värdelös.
Allt känns fel. Varför är det fel? Om det inte är du så är det ju jag? Och hur ska jag kunna tackla det när jag bara vill vara felfri? Rätt och riktig. Korrekt. Nu verkar jag inte vara det. Bara fel fel fel.
Tvekan. Oro. Ångest. Jag vill inte vara så. Känna så. Behöva fundera. Det var ju så självklart, solklart, lysande rätt och riktigt. Inte nu. Dött. Krävs så lite för att jag ska misstro mig själv. Tvivla på min förmåga. Förmåga att älska, vara bra för någon, vara bra för nåt, vara duktig, bara rätt och slätt rätt och riktig.
Är jag fel fel fel? För det är ju inte du, det är ju jag.
Något är snett. Något är fel. Antagligen är det jag.
Häng med Ola, Jens, Tummen och Petter på Ljunggrens. Fun times. Snyggt folk. Goda drinkar.
Vidare till sunk Dickens för öl med Ola och Jens. Kom inte fram till mycket alls. Jens var duktig på att prata i alla fall. Prata prata prata. Nästan lika duktig som mig. Ola snusade rapé och nickade lite instämmande på rätt ställen. God lyssnare där asså.
Och som vanligt så önskar jag att någon skulle kunna komma med en pizza i denna bakisdimma. Och att en man kanske bara kunde ligga lite på mig alternativt bredvid mig medan jag ser film.
Jens och Ola
Linnea och Petter. Olas telefon är mycket intressant.
Ola och jag, inte tillräckligt full för att vilja vara med på bild.
Vill även se ett luciatåg. Gick in på All om Stockholm och kollade läget. Alla luciatåg kostade en massa pengar. T.o.m. dom som var i olika kyrkor??!! Det känns ju inte rätt. Men men, dåliga tider och till och med kyrkan verkar vilja suga ut minsta lilla droppe från folket.
David försökte någonstans definiera mitt förhållande med min (snart) sambo/rumskompis/whateveryoulike. Definiera hit och dit. Vi är ingenting än så länge. Kommer kanske inte bli något. Jag kan för min Gud inte förstå människors galna besatthet av att sätta en etikett på allt (ja, direkt översatt från label). Vi tänker inte så. Vi är inte så. Vi behöver inte definiera. Jag är en individ. Han är en individ. Tillsammans är vi ganska ok.
Kanske bra för mig. Kanske inte. Vem bryr dig?
Låt mig leva i min fuckade värld. Jag bryr mig inte om vilken värld ni väljer leva i. Vi är alla olika. Det ÄR olika. Vad vi väljer är individuellt. Och ändå kan jag inte skaka av mig samhällets normer och regler. Si och så. Och så ska det vara. Är inte det lite förlegat?
Jag älskar dig och dig och främst DIG. Omöjligt. Enligt norm fel. Då tar jag en annan väg. Och krossar annan norm. Baraförattjagkan.
Lustigt att jag redan har använt en rubriken förut en gång?! Dock med ett tillägg som löd "och jag är skit full". Vilket nästan går att använda nu. Men nu är jag bara ganska full. Helt ok full liksom. Jag hade en grav fäbless för att citera The Cure back in the days. Jag tror jag ska börja med det igen.
Och jag har spillt glögg, bea och gräddfil på favvo tröjan. Och jag har slut snus.
Likt förbannat så har jag ändå lyckats uppbringa peppen till oanad nivå. Kan givetvis bero på intag av alkohol och det faktum att jag har två pack cigg som jag kan suga i mig när andan faller på.
Men pepp är det, pepp kommer det var. Iaf tills nästa vecka får då ska jag ha mens och det blir ju inte en sate speciellt glad över. HUVVA!
Nu när jag ska bli sambo igen så måste jag lära mig bajsa med stängd dörr igen. Damn it!
Jag har sett Revolutionary road. Och jag har lipat. Och jag tänker att jag har ett hål i hjärtat. Jag tror att jag vill att du ska fylla det. Men hur vet man det egentligen? Jag tror att det är att hoppas på för mycket. Men jag vill inte vara död på insidan.
Upp tidigt imorgon för lite "luciafika" på jobbet. Borde sova ett par dygn.
Grannens hundar har skällt i 4 timmar. Eller mer ylat. Eller mer skrikigt.
Jag är officiellt två millimeter från att gå Falling down på grannens dörr. Det enda som egentligen stoppar mig är det faktum att på andra sidan dörren finns två kamphundar med fradga rinnande ut från käften. Hade nog egentligen inte spelat så stor roll om det var två pyttehundar heller. Jag är inte vidare förtjust i hundar och hundar är inte förtjust i mig heller. Det är upplagt för katastrof och bort bitet ansikte.
Happy time. Jag kommer inte få sova i natt.
Jag börjar fan tror att deras matte eller husse ellervaddetnuheter ligger död där inne för jag har fan i mig aldrig hört hundar låta så där. Det är ett ljud som inte är av denna värld.
Det är ett berg av disk i köket. Jag tittar på berget ett par gånger per dag och förundras. Jag och berget med disk kommer inte alls överens. Och köksskåpen ekar tomma. Jag hittade dock en ren tesked idag som jag förtärde min middag med. Kan tyckas sorgligt men jag ser det mer som en inre kamp mot mina demoner. Ett par gånger per år blir jag nämligen ytterst äckelmagad. Alltså väldigt mycket mer än vanligt. Jag spenderar mina dagar ständigt hulkandes över det mesta. Lukter stör mig. Konsistens stör mig. Smuts stör mig. Man skulle tro att jag därför skulle diska men nej nej. Jag föredrar att hellre skrubba kaklet med en tandborste, vilket jag antagligen kommer göra för att inte spy av äckel när jag tar en dusch. Jag undrar vad det beror på? Åka pendel eller tunnelbana är rent ut sagt en kamp. Människolukt är nämligen det som äcklar mig mest. Och jag tänker "borstar inte folk tänderna på morgonen, tar dom inte en dusch, tvättar dom inte sina kläder?".
Nu tror jag att jag kanske ska ta och rensa garderoben. Och kanske äta ett par sega maränger.
Jag har hjärnspöken. Det var givetvis oundvikligt. Men lika störande ändå.
Jag tror jag kan vara ganska illa däran då jag på något vis har lyckats glorifiera allt för många sjuka stunder som spenderades i en smutsig lägenhet, utan toalettpapper med suspekta individer som tyckte om tvivelaktiga saker. Jag var naiv då och förstod aldrig vad som pågick. Bussen hem på eftermiddagen i gårdagens outfit och lukten av fimp. Vi brukar säga att "det var tider det". Men det var det ju inte. Det var ungdomens nyckfullhet.
Jag vill inte ha det så. Men hjärnan tror det var fin fina tider. Men egentligen var det bara nattsvart mega mörker och destruktivitet. Tror det kan liknas vid att föda barn. Först vill man aldrig göra om det, men med tiden börjar man överväga det igen. Jag överväger dock inte igen. Men jag kan sakna nyckfullheten och naviteten.
Inte ens vin med Josie kunde bota mig från sinnesförvirring. Jag blev vuxen allt för fort.
Jag önskar jag kunde sova till jul. Jag saknar min familj. Och jag är utmattad.
Stora kärlekens bästa kompis hörde av sig. Som att han kände att Hanna och kärleken var överens igen. Måste förstöra. Måste riva upp. Måste måste måste. Så jävla ironiskt att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Det är ungefär 4 år, tre månader, en vecka och en dag sedan vi träffades första gången. Och vi har sedan dess varit den värsta kombinationen världen skådat. Förstört. Mejat ner allt i vår väg. Kaos och åter kaos. Trots detta är vi som små kackerlackor i vår kombination och överlever precis allt som också kommer i vår väg. Vi vet att vi är dåliga, men likt förbannat så dras vi till varandra som flugor till skit.
Och precis när jag tror att vi har dött så väcks vi till liv. Flämtande. Kippandes efter luft, så överlever vi igen. Och det rullar på och det blir konstigt och det blir ångest. Från min sida. Och jag vet inte hur jag ska hitta ut.
Och när jag någon gång försöker opponera mig kombinationen så säger han "du om någon ska inte baka moralkakor". Och jag säger "nä, kanske inte". Och så är försvaret nedslaget. Nedbrutet. Förintat.
Och det som stör mig mest av allt, är att om han ber mig följa honom till världens ände, så kommer jag göra det. Försvagad så till den grad att jag inte känner igen mig själv. Han är personen jag skulle lämna man och barn för. Ut genom dörren och in i kaoset. Förblindad av den gudomligt förödande kombinationen så bara vi två utgör.
Jag hoppas hoppas att vi ska dö. Men jag vet att han känner när jag glider honom ut händerna, och han behöver bara göra så lite för att jag ska ligga vid hans fötter som en trogen hund.
Det hela är så jävla patetiskt att jag mår illa. Jag måste spy.
Jag har ätit hela dagen. Och sovit. Maräng och chokladsås är en utmärkt middag. Tillsammans med nachos, nötter och choklad. Och liiite chips. Beachips är ju en sådan jävla bra idé i teorin, varför är den inte lika bra i praktiken? Smakar ju liksom inte bea direkt.
Man vet att man har ganska mycket att göra på jobbet om man hela helgen har mailat sig själv med things to do. Fy satan. Ändå längtar jag lite till måndag. Jag är alldeles för ockuperad med mina tankar just nu för att det ska vara hälsosamt.
När the ladies hade lämnat mig igår så påbörjade jag ett mission att dricka upp allt vin som fanns kvar. Jag fick inte sova innan jag hade gjort det. Jävligt dålig idé.
Började "prata" med den gamla kärleken i livet på msn medan jag utförde uppdraget. Den kärlek som krossade mig mest. Den som var mest destruktiv, men även mest fin. Pratade om vad som faktiskt hände mellan oss. För första gången någonsin. Hur vi kände. Fick äntligen veta vad han kände om att jag var med hans bästa vän bakom ryggen på honom i två år. Att våra bråk, galenskaper som vi utsatte varandra för och den situationen fick honom att börja knarka igen. Att vi har tänkt så mycket dåligt om varandra, varit så arga på varandra, gjort dumma saker mot varandra. När det egentligen kanske borde ha varit dom trevliga stunderna vi skulle ha fokuserat på. För vi hade så roligt. Vi gjorde så mycket sjukt.
F säger: (03.17.34)
ja.. så är det.. så blev det.. ..men vi hade ju ganska många bra stunder också..
F säger: (03.18.09)
haha vilken tid! vilket liv! vilken soppa.. men vilka minnen :)
F säger: (03.19.32)
dom trasiga dimmiga åren.. men jag tänker alltid tillbaka på det med ett leende på läpparna.. vilka galningar vi var.. hur vi härjade och betedde oss.. men men.. vi var unga och vilda
F säger: (03.20.31)
dom hade kunnat skriva en såpopera om våra eskapader
F säger: (03.26.36)
vi hade kunnat skriva om verkligheten.. och folk skulle tro att det var för galet för att vara baserat på verkliga händelser
Hanna säger: (03.27.33)
i miss the good old days
F säger: (03.27.53)
me too, darling
F säger: (03.31.23)
jag sitter och lyssnar på hippiemusik om kärlek.. och tänker på våra eskapader
Vi pratade på till kl. 5 då jag somnade sittandes i soffan. Vaknad kring kl. 7 igen och har inte kunnat sova sedan dess. Jag mår illa. Och min hjärna är lite konstig. Hittade bland annat stavmixern i kylskåpet. Jag skulle kunna betala någon för att komma hit och diska. Och kanske någon som tvättar bort sminket jag har i ansiktet som har runnit efter att ha lipat och skrattat om vartannat.
Jag bjöd the ladies till Sollis. Det kan ha varit det bästa draget jag har gjort denna månad.
Såg Big Daddys volleybollmatch och klappade så mycket händer så jag blev skinnflådd, åt tex mex, åt glass, drack lite bubbel, drack jätte jätte mycket vin, spelade TP och pratade om saker som för omvärlden inte kan tyckas väsentliga men för oss är gravt väsentliga. Fick bland annat dra min bästa Sydamerikanska bajs-historia. Den är faktiskt riktigt rolig.
The ladies gav mig en massa fina saker. Varför vet jag ej? Men jag är så glad ändå. Jag älskar presenter. Och dom verkar veta precis vad jag gillar.
Galet konstigt att dom bästa människor jag har träffat i mitt liv har jag träffat på min arbetsplats. Vi har Sean (way back). Vi har Big Daddy. Vi har Cam Cam. Vi har José. Vi har Dani. Vi har Kajsa-Bajsa.
Jag tänker nu dricka så jävla mycket vin i min ensamhet och röka så jävla mycket cigg att jag får cancer. Varför? Because I FUCKING CAN!
Min tv är ny och high tech. Finns inte en chans i världen att jag kan lista ut hur i helvete man byter kanal rent manuellt. Omöjligt. Inte som att knapparna sitter väl synliga på framsidan av tven direkt.
Om jag börjar plocka nu kanske jag har hittat min själ någonstans bland allt junk fram mot småtimmarna. Kanske hittar jag kreativitet och svårthet och djuphet. Allt det som ålderns allvar och strukturerade excel dokument har tagit ifrån mig. Jag saknar att vara djup och svår. Strukturerade-vuxen-bitterfitta. GE MIG KAOS! Bara liiiite?
Hade jag varit svårt och djup fortfarande så hade jag nu lyssnat på Antony and the Johnsons och suttit på golvet och ritat teckningar i tusch. Istället ser jag Dukes of Hazzard i hopp om att få se Jessica Simpson naken.
Kanske lite glass på det? Mega svennebanan-fredags-lir.
(Det är ganska ledsamt att inse att man är alldeles alldeles vanlig när man större delen av livet har trott att man är svår och djup och UNIK..inte som alla andra)
Jag firade fredag med en Findus fiskgratäng. Brände mig i käften så djävulskt att jag antagligen inte kommer känna en smak på ett par tre dagar eller så. Lyckades även bränna mig på magen då jag helt enkelt la pajen på magen när den var direkt uttagen från ugnen. Jag är inte så jävla smart just nu. Min hjärna är mos efter kortison och diverse pills.
Ikväll skulle jag verkligen städa då jag imorgon har bjudit ut brudarna för en heldag i Sollis med shopping, Mattias a.k.a. Big Daddys volleybollmatch, middag och le vino. MEN, jag tror jag får göra det imorgon på morgonen. Jag är i stort behov av att sova i soffan. Kanske dricka nåt glas rött och suga på en Rapé. Hell, jag är mer död än levande.
- Jag funderar på om jag ska börja chilla på en lättöl till varje lunch. Det verkar liksom soft. Byggjobbarsoft. Jävligt soft faktiskt. Dricka direkt ur flaskan också. Inget jävla svennebanan glas.
- Idag när jag och Sara var på Muggen och fikade (käkade en skagenmacka egentligen) och jag blev tvungen att uppsöka klosseten efter stort intag av Pepsi (jag gillar egentligen inte Pepsi) så hade någon snubbe varit där före och kissat med en ytterst hård stråle så att det skummade (ni vet vad jag menar) sedan hade han inte spolat. Inget äcklar mig faktiskt mer. INGET. Själva urinskummet alltså. Inte själva icke spolningen. Det kan jag leva med. Urinskummet kan jag inte leva med.
- Jag tjurar för att jag inte äger fler plagg i leopardmönster. Många skulle nog säga att jag har nog med sådana plagg. Jag säger att man aldrig kan ha för många leopardplagg. Inte för många randiga heller för den delen. Insnöad. Det är jag det. Men om jag gillart så gillar jag det i överkant. Aldrig halvdant. Allt eller inget. Men just nu är det cravings på leopard.
Men imorgon. Imorgon då jävlar ska det städas. Då kanske jag känner mig så pass kry att det går. Och då kanske det luktar så jävla illa här inne att jag måste. Smuts smuts smuts.
Äh, nu fick jag feber igen. Måste bota med glass. MÅSTE. Inget val. Nej nej.
Googlade snowboardfilmer för musikinspiration. Hittade min ex pojkväns ex flickvän i en. Låter det komplicerat? Det var det också! AOTCH. Kamp. Tjafs. Lämnad. "Den andra kvinnan" ett tag. Fy satan. Triangeldrama. Själva tanken på det hela fick mig att vilja kedjeröka. Då inga cigg längre existerar fick jag ta ett glas vin. Eller tre. (Denna icke rökande grej kommer göra mig till alis).
Vissa människor finns alltid kvar som en jävla vagel i ögat och det gör mig så jävla förbannat. För det är en människor som har fått en att må piss och fått en att göra pissiga saker.
Jag hoppas dagligen att jag ska ha växt upp så pass jävla mycket att jag inte utsätter mig själv för den förnedringen igen.
Och inte fan har jag städat i dag heller. Jag har sovit sen jag kom från jobbet, halv glott film och ätit glass. Men pappa säger att jag inte behöver städa eftersom jag är sjuk och ensamstående och helt enkelt inte har någon som hjälper mig. Tragiskt.
Nu ska jag peppa med Lady Gaga och iaf ta ut soporna. AWESOMENESS!