Hanna Nilsson

Alla människor är ju ego. Utom möjligen Moder Theresa när det begav sig. Gandhi var ju en fin jävel också. Men på det stora hela är människor jävligt ego. Jag är det också. Och jag vet att jag är det. Vilket jag försöker "jobba med" som det så fint kallas. Jag "jobbar" jävligt hårt för att inte bete mig som ett egoistiskt och empatilöst kräk mot dom människor jag älskar och respekterar och jag måste säga att jag sköter den uppgiften med bravur. Vilket givetvis medför att jag förväntar mig samma behandling tillbaka.

Jag och Nils diskuterade dock detta med den mänskliga egoismen idag och om sanningen ska fram så blev jag fasiken jävligt nedslagen. Människor är fasiken hemskt ego. Och hemskt själviska. Och då blev jag så där less. För om sanningen ska fram så får man sällan tillbaka så mycket som man ger. Mina nära och kära är fina och fantastiska. Men sedan finns de dom där sablar bekanta som bara tar och tar och tar. Och då tänkte jag: Varför ger man inte bara upp människor egentligen? Satsar på karriären eller liknande? Varför fortsätter man försöka när de mänskliga personlighetsdragen praktiskt taget är omöjliga att ändra på då de är inlärda under väldigt lång tid?

Sen tänkte jag liksom att dom där eremiterna kanske är nåt på spåren. Om man slutar omge sig med människor så slipper man ju faktiskt bli besviken. För besviken blir man ju när man ger och inte får nåt tillbaka. Eller när någon annan människa som man faktiskt bryr sig om kör över en gång på gång på gång. Utan dessa egoistiska människor skulle man ju slippa en massa hjärtesorg och huvudbry. Iofs skulle man ju ha jävligt tråkigt, men hjärtat och hjärnan skulle nog må fint.

Jag tror helt enkelt att det är dags att rensa ut skiten och sluta hänga med dom som aldrig ger nåt tillbaka. Bli lite mer ego igen. Jag vet ju att jag har det i mig.