Men sen sov jag inget i natt. Ångesten bara letade sig in överallt. Sen var jag trött trött trött. Och ångestladdad.
Gick och köpte varmrökt lax och naturgodis. Hyrde He's just not that in to you.
Och det mantrat ska jag upprepa för mig själv hela kvällen; he's just not that in to you, he's just not that in to you, he's just not that in to you, he's just not that in to you. Kanske sänker jag en vinare samtidigt. Det verkar logiskt på något vis.
Aw med flickvännerna; BFF Sara, Josie, Dani-girl och Cam Cam. Fint. Trevligt. OCH SÅ VIDARE.
Jag droppade nog en liten bomb med mitt (ganska) plötsliga (troliga) (tidsbegränsade) samboskap. Eller sammanboendeskap (skillnad?). Eller fan-och-hans-jävla-moster-skap. Vem bryr sig egentligen? Konstigt är det. Plötsligt är det. Vem fan vill bo med mig liksom? Vi får se hur det blir. Eller om det blir nåt? Senare i så fall.
Mitt hjärta är kanske någon annanstans? På fel ställe. Där det ger mig dåligt samvete. Komplicerat. Och jobbigt. Men du du du, mitt hjärta slår för dig. Förstår du det? Vet du det? Ser du det?
Jag och Sara bekantade oss med Kaptenen Morgan igen. Morgan is my friend, Morgan understands. Sara är stolt över mig, får mig att bli tårögd. Men jag är mest stolt över henne också. Duktig. Och fin. Och bra bra bra.
Jag är fortfarande så tråkig att klockorna stannar. Tränar, jobbar, tränar, jobbar. Inget däremellan. GAAAHHHHH!
Kom hem efter kl. 20 efter ett cardiopass och ett litet möte med en PT. Fit fit fit.
Halvglor på Mammas Pojkar eller vad du ni heter, petar näsan och försöker mitt bästa att se ut som en crack hoe med rufsigt hår, smink under ögat och avskavt nagellack. Jag tycker jag lyckas exceptionellt.
Försöker även, via sms, hetsa Mattias (som är kvar på jobbet) att ta av sig naken och springa runt i lokalen. Han verkar inte nappa. Alls. Tråkigt.
Jag och Jossan är väldigt lika varandra på många sätt och vis. Ibland väldigt olika. Båda har dock tendensen att skrämmas till döds av vår tids religion, KÄRLEK. Hur vi än vrider och vänder på det så får vi det inte att funka. Vi upplever inte den som den ska upplevas. Vi känner inte det som ska kännas. Och vi förstår inte. Och främst, kanske allra främst, så trivs vi lite för bra själva just nu för att få det hela att fungera.
Jossan säger ständigt att det kanske är något fel på oss. Men jag vägrar se det så. Mest för att jag har väldigt svårt att acceptera att det verkligen (på riktigt) är något seriöst fel på mig. Men även för att jag helt enkelt väljer att tro att det är tvåsamheten det är fel på. Det är den som lurar människor. Det är den som är förlegad. Normer hit och dit. Vara på ett visst sätt. Formas efter mallen. "För så ska det vara". Parmiddagar, sällskapsspel, hemmakvällar, barn, villa, volvo, vovve. Doh!
Jag vill verkligen tro på kärlek. Jag vill verkligen uppleva kärlek. Men ska den följa mallen så kommer jag aldrig få det att fungera. Jag kommer kvävas. Jag kommer bli rädd. Och jag kommer fly. Den berömda ångesten kommer leta sig in i mitt bröst.
Om jag lyckas hitta någon som kommer älska mig passionerat, men ge mig space. Som låter mig vara ett jag istället för ett vi. Som tycker det är ok att kanske inte skaffa några barn. Som förstår att jag inte alltid kommer lukta hallontårta. Som vill dricka vin istället för att tvätta. Kolla serier i sträck istället för att städa. Som älskar musik. Som finns där, men inte för mycket. Ja jävlar i mig, då kommer det nog lösa sig för mig med!
Jag försöker inte vara svår. Jag vill inte vara så här. Det hade varit enklare om jag kunde acceptera kärleken som religion och tvåsamheten som dess Heliga Graal. Men just nu gör jag inte det. Därför väljer jag att säga att det är den som institution det är fel på. För det kan inte vara fel på mig.
Efter att ha spräckt trumhinnorna med hjälp av Killdahype (numera Donovan) och dess låt G-Boys, så tog jag en paus från musiken och studerade människorna på pendeln.
Började givetvis tänka på posörer. Dom finns ju liksom överallt. Alla vill passa in, men alla passar inte in överallt. Där av den jobbigaste av alla posörer. Dvs. personen som har anammat en stil som inte alls passar personens personlighet, kanske mest för att stilen i sig är "cool". Personen har alla attiraljer som kännetecknar stilen men ser så ytterst obekväm ut i sin utstyrsel att det hela också blir jävligt obekvämt för omgivningen. Man skruvar liksom på sig när man ser personen skruva på sig.
Idag träffade jag på praktexemplaret. Och jag ville bara ge honom en kram i all den där obekvämheten och säga: Lilla gubben, nu tar jag av dig den lilla rosa klockan så ska du se att allt kommer bli bra.
Jag älskar olika stilar. Men klä dig i det du trivs i. Inte det som Kling säger är rätt och riktigt. Eller någon annan heller. Det är ju det fina med att bli äldre. Behöver liksom inte längre gömma sig bakom en viss stil för att känna grupptillhörighet eller visa att man hör hemma någonstans. Seså, nu tar vi och växer upp!
För länge sedan var jag kär. I en annan tid. I ett annat liv. Sedan dess har jag varit död. När du lämnade mig eller jag lämnade dig eller ingen lämnade någon, så var det som att jag stängde av. Sedan dess har det varit stendött. Ingen är intressant. Ingen är bra. Ingen är du. Men med tiden glömde jag bort att det var du som hade gjort mig död. Och jag accepterade det faktum att jag inte längre känner något. För någon. Inte något för någon som är relevant iaf. Bara lite olycklig förälskelse.
Men ett enkelt "Darling, hur är det?" väckte mig till liv i natt. Död och begraven i 10 månader. Återuppstått. Och jag gillar det inte alls.
Jag älskar Stockholm. Mest p.g.a. det faktum att man utan problem kan hitta en syrian som klipper och färgar håret fjortis blont på en söndagseftermiddag för en billig penning. Älskart.
Nu svampsoppa, nybakat bröd och film. Älskar söndagar också.
Just give me 24 hours to live my life in real freedom
Jag, Sara, Christian och Daniel har under kvällen gjort vårt yttersta för att jobba oss igenom hela drinklistan på Bauer. Det gick ganska bra måste jag säga. Jag ville våldföra mig på bartendern men Sara hävdade att han var allt för ung.
Åkte hem. Rökte den obligatoriska ciggen utanför min port i sandlådan. Självklart kompanjerat med Flogging Mollys If I Ever Leave This World Alive. Traditioner ska man hålla på. Blev en gnutta sanding, men jag lever med det.
Jag är ganska full.
Nu måste jag sova. Har en dejt med syrianerna imorgon.
Går inte ens att handla mat längre utan att stöta på mupps.
Kassörskan: Vad är det här?
Jag: Kålrot
Kassörskan: Vad är det här?
Jag: Palsternacka
Kassörskan: Och det här?
Jag: Rödbetor
Kassörskan: Tihi hihi, jag är inte så bra på rotsaker!
Eh. Nä. DU ÄR HELT JÄVLA INKOMPETENT!! Hade hon frågat vad morötterna hette hade jag fasiken klappat till henne. Helt sjukt ju. Det är ju som att någon skulle jobba i klädbutik och inte veta vad en mössa är, eller ett skärp eller byxor osv. Om hon nu inte vet vad rotsaker är så får hon väl för fasiken ta sig en tur förbi grönsaksdisken och plugga på lite. GÖR OM, GÖR RÄTT!!
Gaaaahhhh, var fan är världen på väg? Måste man snart börja ha grönsakslära i skolan? För kidsen verkar ju inte veta vad det är.
Jag kan tycka att det är en gnutta snålt att tv-apparaterna på SATS endaste erbjuder ettan, tvåan och fyran. För den månadsavgiften kan dom väl gott slänga in några reklamkanaler? Hade det funnits hade jag säkerligen orkat köra cardio dubbelt så länge. Det är helt enkelt SATS fel om jag inte blir så fit som jag önskar.
Och min jävla fikus håller på att dö.
Och jag behöver snask så det stänker om det. Knaprade lite broccoli för sakens skull men det hjälpte föga.
Emma påminde mig om Mary Onettes igår. Och jag kom ihåg deras briljans. Från Jönköping är dom. Och har precis släppt ett nytt album. Kommer mycket bra från Jönköping. Som min älskade Elsa-Pälsa och Marina (snart kommer jag och hälsar på). Och Mary Onettes så klart.
Och för en lat person som mig så blir det lite knivigt.
Hur fan hinner folk med allt? Typ kids, hobby, vänner, fester, träning, jobb, sömn, städning, tvättning, EGEN TID? Det är nog bra att jag är själv, då hinner jag iaf med hyfsat mycket (nästan) utan ångest. Främst egen tid.
Jag har tränat mig sjuk. Ja, alltså inte bulimisk eller anorektisk eller liknande. Utan, hm, förkyld. Sånt kan hända. Det har någon medicinstuderande berättat för mig en gång. Därför är det sant.
Men jag vägrar låta den lilla petitessen stoppa mig och har därför smällt i mig två Ipren och en Alvedon. Funderar på att toppa med en Treo. Jag SKA stå ut lite cardio och ett corepass. Så är det bara. Sara får köra mun mot mun om jag skulle kollapsa.
Jag har nämligen Acne jeans för 10 000 spänn som ligger och skräpar i min garderob. Om en månad så ska dom glida på mig lika lätt k***n glider in i en uttjänt h**a. Och hör sen.
Börja nu inte gnata om någon jävla fara med att träna när man är sjuk. Då lackar jag fan i mig ur! Här ska det bara stöttas.
Idag leker jag hemmafru och fixa käk till mannen i mitt liv. Lax med fetaoströra, melonsallad, hembakat bröd, glass med bär, choklad och nötter. Hell, jag hade nog gjort Anna Anka stolt (eller hennes personliga kock kanske?).
Städat lite halvt har jag också gjort. Det ni.
Jag planera även att tvinga Nils att se Sid & Nancy med mig. Eller The Rise Of The Footsoldier (bloooodigt).
Trevligt hos Tummen. När ungdomarna drog mot Caféet drog jag hem. Bra beslut. Som jag höll fast vid trots shots på polsk vodka och rödtjut. Jag är nöjd med mig själv.
Nu blire Trainspotting och mer rödtjut. I min ensamhet. Snubben från förra helgen har hört av sig. På en lördagkväll. Skriker booty call så det stänker om det. Inte min påse chips i dessa tider.
Imorgon får jag träffa Nils. Jag längtar efter honom. Like a fat kid miss cake!
När jag tillslut lyckades somna igår så drömde jag en dröm så verklig att jag trodde den var sann. Herregud vad jag hade önskat att den var sann. Grymt deprimerande att så inte var fallet.
Ge mig hellre mardrömmar och skit än en dröm om det jag helst av allt vill ha. Bearbetningen av att det inte är verklighet är allt för påfrestande.
Nåväl, det är inget som nybakat bröd och nagel målande inte löser.
Klockan är 04.04. Jag kan inte sova. Tankar allt för invecklade och analyserande håller mig vaken. Jag har säkerligen analyserat sönder 14 saker vid detta lag. Varit på toa tre gånger. Rapat vitlök. Och studerat min ekonomi i grunden. Snälla, låt mig sova.
Jag ser Plutonen på trean. Ger mig magvärk. Och givetvis börjar jag hata USA ännu mer.
Och du är under mitt jävla skinn och jag HATAR det. Det är fan i mig som skabb!
Glömde ju säga att jag inte har druckit kaffe på hela veckan. Iofs inte för att jag inte vill, utan för att lösa mina magproblem. Och det visade sig att inget kaffe och en Actimel per dag gjorde det hela avsevärt mycket bättre.
Sara du ser, en ofrivillig detox. Men där drar jag gränsen.
Jobbade över en gnutta. Som brukligt på en fredag.
Äter grönsaker med dip istället för chips med dipp. Dricker citronvatten istället för vin. Bakar bröd och läser bok istället för att vara självdestrutiv och bitter.
Här har du mitt liv! Alla som är stolt över mig räcker upp en hand!!
Jag trodde jag la drygt 2000 spänn på kläder i månden. Det visade det sig att det snarare är drygt 4000-5000 spänn. Hur är det möjligt? För varje morgon har jag ändå inget att ta på mig.
Det är inte bara min kropp som ska saneras utan även min ekonomi. Bostadsrätt på söder here I come (om ett par år si så där).
Pluskan är mitt nya favvo ord. A.k.a. plånkan eller plånboken. Loves it!
Jag har skaffat mig en träningscoach i min barndomsvän Lotta. Hon bor iofs 70 mil bort men hon får agera coach ändå. Iofs finns det PT:s på SATS, men vilka jag har en tid bokad om nån vecka. Lotta står för vardagsråden. Hon är grym. Hon har även en träningsblogg; http://smedetun.blogg.se.
Visst är hon snygg? Skulle aldrig palla att träna som henne, men hon är galet imponerande. Tar en del av snubbarna på "ryssgymmet" där hon tränar. NU JÄVLAR SKA VI BLI FIT! (Och nej Sara, jag tänker inte detoxa på något vis)
Jag har varit och tränat det första styrkepasset på kanske en si så där 5 år. Känner redan nu att jag inte kommer kunna lyfta armarna över huvudet imorgon. All good. Sara försöker även tvinga på mig någon form av detox, ingen alkohol och shit. Jag vägrar i sten. Sån skit tror jag inte på. Man tränar väl för fasiken för att man ska kunna ta sig en fylla lite då och då? En snarra påse lite här och där? En pizza?
Nåväl, jag firade det hela med gröt, ägg och choklad. Det tycker jag var en bra kompromiss.
I en bloggvärld som till största delen består av skit. Dvs. fjortisbloggaren med alldeles för mycket smink och alldeles för lite självkänsla är det härligt att hitta en blogg som är bättre än bäst. Som underhåller, utan att vara tragisk.
Jag ger er Gypsie's Mega Trip: http://www.2faced1.com/blogs/gmt
Hur kan man inte älska någon som spottar texter innehållandes:
"I hate my life right now. Some fancy moves in the metro yesterday night resulted in a sprained finger and total retardation. Now I have to write, masturbate and wipe my ass with my LEFT hand. It sounds pretty lame, but this is fuckin serious shit! Am about to to die or something!"
Jag lockade med Sara till SATS på lunchrasten och spontan signade oss för ett dyrt gymkort. Det var väldigt spontant och väldigt pang på. Men, ska det göras så ska det göras ordentligt. Imorgon kör vi första passet. PANG PÅ! Jag skulle vilja säga att jag tror det håller i sig i en månad, men då kortet gäller ett år och är dyrt, så är det fan i mig bara att bita ihop. Här ska det fås valuta för slantarna.
Jag laddar med sushi, godis, en öl och en halv cigg.
(Anledningen till denna gymgrej tror jag mest beror på att jag upplevde en existentiell kris utan dess lika under natten. Plågades av grav ångest och framtidsoro. Sov inte en blund. Jag var helt enkelt inte nöjd med mig själv. Jag lipade lite. Om det känns bättre med ett gymkort? Hell ja!)
Jag har läst Marilyn Manson och googlat seriemördare. Jag börjar bli en gnutta psyko. Återigen är det den där perversiteten för tragiska livsöden som driver mig. Fascineras å det grövsta. Dock inte bra för min mentala hälsa kan jag tänka mig. Och Mansons dekadenta och destruktiva livsstil fascinerar mig alldeles för mycket och påminner om en tid när tänja på gränserna var mitt främsta nöje. Jag kryddade det hela med att se Fallet på ettan. Handlade om Hagamannen. Ännu ett psyko. Men fick mig osökt att tänka på Umeå. Igår saknade jag Umeå.
Därför får en låt från Shout Out Louds live spelning på Shape Up! i Umeå bli dagens sista. Och låten blir Tonight I have to leave it. Det var en av de bästa utekvällarna i Umeå. Jag, Sara, Emma, Olof och André skrek Give Love i kapp och dansade som aldrig förr.
Var hos Sara och såg fotboll. Blev pissed över resultatet. Botade det med rödvin.
Efter kl. 24 drog jag och Nils från Sara och Christan. Hamnade på Riche och tittade på snygga människor och drack drink. Dom spelade Stone Roses med Made of Stone och jag körde The Monkey Walk. Träffade min high school sweetheart som inte alltid var så sweet. Men all good.
Ringde Olof som jag inte sett på hundra år. Mötte upp honom på Fasching och dansade till lite soul och drack Heineken på flaska. Jag träffade en söt snubbe med nygjord tatuering. Han fick mitt nummer. Tror ej han kommer ringa då han gav mig onda ögat när jag senare kramade Olof. Taskig timing. The story of my life.
Sen grät jag en skvätt. I hopplöshet. Nils kramade mig. Jag satte mig själv i en taxi och pratade fotboll och monogami med den trevliga taxichaffisen. Blev på lite bättre humör. Sedan lyssnade jag på Flogging Molly kl. 4.30 på natten när jag kom hem och grät lite till. Så att jag såg ut som en panda.
Idag har jag sovit och sedan sovit lite till. Och typ ätit lite.
I vanliga fall är söndagar min favvo dag. Men denna lördag är nära en favvo dag också. Chill med morgonkaffe och sallad kompanjerat med Marilyn Mansons självbiografi. Sara fixar Systemet vilket betyder att jag kan ägna mig åt brödbak, snusade och badkarsbadande fortfarande kompanjerat av Mansons självbiografi större delar av dagen. Ikväll är det match och rödtjut. Jag älskar hösten och rödtjutets återintågande i mitt liv. Jag älskar så mycket.
Angående upprörande nyheter; Jag må älska Obama men något jävla fredspris ska han då fan inte ha. Han bedriver två krig. Ge priset till en sann pacifist som bedriver fredsarbete med hjälp av hungerstrejk och namnlistor. Eller liknande. Inte vapen och mera vapen. Fredspriset har förlorat sin glans. Och kommer av mig numera betraktas som lika nyskapande som Hänt Extra eller valfri hjärndöd skvallerblaska.
Angående upprörande nyheter 2; Någon skickar upp Cirque De Soleils grundar i rymden i någon sorts manifestation som ska ge rent dricksvatten till världens u-länder. Kalaset kostade 245 miljoner. Undra hur många brunnar som hade kunnat grävas för det? Undra hur många vattenreningssystem som hade kunnat byggas för den lilla nätta summan? Hur, exakt, bidrar en rymdfärd till rent dricksvatten? Ska han försöka hitta en alternativ vattenkälla i rymden med super duper rent vatten? Det är så ologiskt att rotavdraget nästan verkar logiskt.
Dessa korkade världsnyheter har lagt ett skimmer av irritation över denna så, annars, fantastiska lördag. Jag planera att bota irritationen med brödbak i sann Martha Stewart anda.
Var kvar på jobbet till kl. 21.30 igår. På en fredag. Och när jag avvek från platsen så var fortfarande några tappra och duktiga medarbetare kvar och slet. Fy satan. Åkte hem med en svullen magkatarrs mage och ögon som gick kors av trötthet. Jag la mig och sov i soffan. Mer spännande än så blev det icke.
Fick en Iittala ljushållare som pris för att vara bästa pepparen. Inte glass direkt. Eller löneförhöjning. Men jag är nöjd över att vara pepp istället för bitterfitta. Trots att jag känner mig mer bitterfittig än pepp. Det är bra att jag är bra på att dölja bitterheten bakom en fasad av pepp. Shit. En helt ny värld har öppnat sig.
Såg precis på nyheterna. Och insåg igen varför jag inte ska titta på nyheterna. Nu är jag irriterad på en massa saker, i klass med rotavdrag och räntehöjningar. Mer om det senare. Måste dricka en kaffe för att lugna mig.
Ola hävdar fortfarande i sten att han aldrig skulle kunna leva med mig. Jag tycker det är jätte konstigt. Så jag tycker alla lämnar en kommentar i fältet nedan och förklarar hur enkelt det är att leva med mig.
Endorfinutsöndringen kan leda till "träningsnarkomani", vilket är en kombination av kemiskt beroende av endorfin och ett psykiskt beroende. En studie har visat effekten av endorfin, mätt imilligrammorfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt mätt i smärthämning vid termisk provokation, som vid injicering av 10 mg morfin."
Well. Jag har varit ute och sprungit. Jag sprang 500 meter längre än sist. Jag vill fortfarande bara spy. Väntar liksom på den där fina kicken av endorfin, men min kropp vill ej acceptera det hela, vilket givetvis får mig att tro att jag är immun. Jag åt en låda keso och två morötter för att bota illamåendet. Hjälpte lite. Men jag rev givetvis upp hela handen när jag skulle riva morötterna. Jag väntar på en studie som visar på att endorfiner bara är en fet bluff. Jag kan liksom inte tro på det.
Nu Inlåst på Tv4. Jag har ett extremt intresse för tragiska livsöden. Min mamma kallar det en perversitet.
Ville verkligen spela Kocky feat. Timbuktu med Get that dough för er. Givetvis går inte hela låten att hitta på Youtube.
Hittade dock en massa hemmagjorda små kreativt nördiga klipp. Vänligen ignorera personerna i klippet och lyssna på den fantastiska låten istället. Eller så laddar ni ner den.
Jag har ätit min vikt i mat och druckit tre liter te och snusat en halv dosa snus. MEN jag är ändå INTE tillfredsställd. Det är bara för att jag sprang igår. Då blir jag så här. Hungrig. Sugen. På allt. Som är syndigt. Eller så är det för att jag jobbade allt för länge idag och blev uttömd på energi.
Nu är det snart True Blood. Lite mer te på detta och någon snus till (tandköttet blöder) så kanske det ordnar upp sig.
Idag blev jag framröstad som en av de mest peppande människorna på företaget. Jag är helt enkelt en fena på det där med peppen. Och här har jag gått omkring och trott att jag är en bister bitterfitta och så är jag egentligen en sprudlande peppmaskin. Vad fan hände kan man ju fråga sig? Och främst NÄR hände detta? Jag har inte alls noterar förvandlingen.
Chefen verkade lite förvånad. Eller inte förvånad. Men det var lite oväntat. Han undrade när jag hade hunnit med att peppa. Och det undrar jag också? Förvånad är bara förnamnet.
Jag frågade om jag kunde få en glass för att jag är så bra på att peppa. Chefen svarade inte. En löneförhöjning hade också varit på sin plats. Kanske läge att ta upp det? Och verkligen trycka på peppen jag bidrar med.
Om folk sympatiröstade på mig så vore det för sorgligt. Möjligheten finns dock.
Jag tog mig en springtur idag. Den första på tre månader. När jag var färdig vill jag spy, bajsa och svimma samtidigt. Jag sitter fortfarande och väntar på den där sköna känslan ska infinna sig. Än så länge håller den sig borta. Jag önskar verkligen att jag var en sådan människa som tycker att träning är kul. But I don't. Men jag måste ju försöka. Förfallet är inte längre hanterbart.
I övrigt känns mitt liv tomt, meningslöst och tråkigt. Jag sitter och väntar på att nåt ska hända men inget händer. Tror inte det är den bästa av strategier, men jag är för trött för att komma på något bättre.
Jag ska ta mig ett snack med Gud och be om att inte gå under.
Nu har mamma och pappa åkt. Tomt. Vi har haft den fint tillsammans. Umgåtts. Fikat, ätit. Nu är jag tjock. Fem kilo upp känns det som. Gått på bio, gått på musikal, shoppat. Promenerat lite. Sovit i soffan lite. Fint.
Nu blir det nachos och salsa till Mrs Anka. Smal får jag bli sen.
Speciellt ska jag ropa för jag är leeeeeedig. High five för måndagsmys! Snart dårå. Jag inser nämligen att det fortfarande är söndag. Helt har det inte brunnit i huvudet.
Coco - Livet före Chanel var en riktig höjdar rulle. Fullständigt briljant, fullständigt hänförande, fullständigt jätte mys. "Jag tänker aldrig gifta mig, inte med någon". And she didn't.
Nu väntar vi alla på att Ola ska tala om sitt förhållande som han inte talar om. Han pratar bara i koder i bloggen och det är ju mer frustrerande än något annat. Om du nu inte vill vika ut det hela i bloggen så föreslår jag att du ringer mig och talar om hur luggen ligger för jag HATAR att inte veta. Just nu läser jag bara mellan raderna. Jag må vara en fena på det, men jag vill ha det i klarspråk.
Jag äter naturgodis till middag. Och lite musli. Jag är inte helt nöjd med det.
Försöker baka bröd. Skulle vara en liter filmjölk i. Jag hällde i hallonfil. Fick springa till affären och köpa vanligt fil. Skrapade bort hallonfilen och hällde på den vanliga. Nu står skiten i ugnen. Ser inte alls ut som det brödet Marina bakade. Jag är inte en fena på detta brödbakande. Fast då hade jag ju maximal otur med hallonfilet (hey jag är från Norrland vi har inte Arla där, blir lätt fel). Hoppas bara brödet är färdigt snart så jag kan äta det istället för naturgodis. 100 min ska det vara i ugnen. Är inte det lite i överkant? En 30 min är väl mer överkomligt? Hm.
Snart kommer mamma och pappa. Familjehelg. Är inte det fabulöst så säg? Imorgon blir det musikal och grejer. Hairspray. STORT! Och jag ska vara ledig på måndag. Har inte haft en ledig dag sedan september 2008. STORT (igen)!
Hål i favvo tröjan. Det är så deprimerande att jag inte finner ord. Den är ytterst välanvänd men jag hade ändå hoppats på att den skulle hålla ett par månader till. Eller kanske livet ut. Det hade varit nåt. Som saker gjorde förr. Höll en livstid. Nu betalar man två miljoner för nåt och det håller en halvtimme.
Jag har halv-städat idag. Och halv-tvättat. För det är vad jag gör. När det kommer till sådana sysslor så blir det oftast bara lite halv-gjort. Det är helt omöjligt för mig att slutföra sådana sysslor. Går ej. Tråkigt tråkigt tråkigt. Jag finner ingen glädje i det överhuvudtaget. "Men det är ju så skönt när det är gjort". Men för fan! Då är jag ju irriterad för att jag har varit tvungen att göra det. Imorgon ska jag baka bröd. Var jag fick den idén från är oklart. Jag hoppas dock att jag lyckas göra det klart. Så jag liksom inte stannar vid smeten och skiter i gräddandet. Eller gräddar lite halvt. Det kan inträffa. Eller så handlar jag alla ingredienser men skiter i att baka. Det kan definitivt hända.
Skam den som ger sig säger jag bara! En jävla massa sömn, lite tårar, lite jävla vilja, nåt glas vin och en jävla massa Omeprazol. Och jag är nästan som ny igen. Inte helt jävla topp topp, men ändå funktionsduglig. Jag tror att min klänning med krås som jag hade på mig idag också har något med tillfrisknandet att göra. Min mentala hälsa kanske inte har haft ett lika rappt tillfrisknande som min fysiska, men då har jag ju aldrig varit speciellt mentalt stabil från första början. Jag har överseende med mig själv.
Och Gudrun Schyman är fortfarande min idol.
Jag har även upptäckt att mitt läsarantal minskar drastiskt så fort jag inte flashar bilder i vart enda inlägg. Vilket givetvis får mig att tro att ni är föga intresserade av vad jag har att säga. Vilket egentligen säger mer om er intelligens än min förmåga att underhålla er i skrift. Ni vill ha tits and ass men då hänvisar jag er till Dollie eller valfri fjortisbloggare. Jag är bättre på skrift än på bilder.
(Jag bloggar mest bara för att jag ska slippa städa och tvätta. Egentligen har jag inget att säga alls)
(Kl. 21 börjar Inlåst på tv 4, tror det kan var ett underhållande program)