Hanna Nilsson

Det är ju ingen hejd på humörsvägningarna. Nu är jag förbannad.  Vet inte ens vad jag är förbannad över. Känslan finns helt enkelt bara där. Känner liksom för att smälla hårt i skåpdörrar och stampa hårt med hälarna när jag går över golvet i nån typ av demonstrativt syfte. Liksom tala om för omvärlden att jag är förbannad. Men eftersom ingen är hemma förutom jag så känns det som att demonstrationen inte riktigt skulle fylla sitt syfte. Innehar även en stark vilja att skälla på någon. Liksom förnedra personen. Göra personen liten. En sån känsla har jag inte haft sedan jag var typ 16-17 år och hade ett ytterst destruktivt förhållande med en störd människa. När allt gick ut på att förstöra.

Jag antar att jag om någon timme kommer känna mig lycklig. I kväll kanske jag känner likgiltighet. Det är som sagt ingen hejd på humörsvägningarna. Jag ser mig själv som en samhällsfara just nu. Kanske borde stanna hemma idag?