Hanna Nilsson

Idag när jag skulle gå och kissa på en av skolans vidriga toaletter så slogs jag av en tanke. I kårvalet brukar jag alltid rösta på Vänstern (nähä?). Det dom jobbar hårdast för är att vi ska få studielön istället för studiebidrag eftersom studier faktiskt sker på heltid och vi utför något för den svenska välfärden. Vi gör liksom något viktigt och bör inte gå på bidrag.

Anywho, när jag funderade på detta medan mitt urin slog mot det smutsiga porslinet så kom jag fram till att jag absolut INTE skulle bli employee of the month om det faktiskt var så att vi hade studielön. Jag skulle antagligen få sparken. Bli utslängd med huvudet före. Inga rekommendationsbrev. Inget gott omdöme. Som student är jag är värdelös. Som arbetare är jag grym. Jag förtjänar dock endast bidrag så länge jag studerar. För min ansträngning är minimal. För det är allt som krävs för att jag ska komma undan.

Anywho (igen), tanken på min lathet fick mig dock att skratta gott en stund på eftermiddagen. Jag firade min lathet med en kexchoklad. Sen skrattade jag gott åt att jag har lyckats lura systemet. Jag anstränger mig minimalt och kommer undan med ett gott resultat. Är det så här alla som går på bidrag i flera år känner sig? Dom som lyckas lura staten? Liksom alla långtidsarbetslösa?

Känner att jag tappade tråden lite där.