Hanna Nilsson

Det är ungefär 4 år, tre månader, en vecka och en dag sedan vi träffades första gången. Och vi har sedan dess varit den värsta kombinationen världen skådat. Förstört. Mejat ner allt i vår väg. Kaos och åter kaos. Trots detta är vi som små kackerlackor i vår kombination och överlever precis allt som också kommer i vår väg. Vi vet att vi är dåliga, men likt förbannat så dras vi till varandra som flugor till skit. 

Och precis när jag tror att vi har dött så väcks vi till liv. Flämtande. Kippandes efter luft, så överlever vi igen. Och det rullar på och det blir konstigt och det blir ångest. Från min sida. Och jag vet inte hur jag ska hitta ut. 

Och när jag någon gång försöker opponera mig kombinationen så säger han "du om någon ska inte baka moralkakor". Och jag säger "nä, kanske inte". Och så är försvaret nedslaget. Nedbrutet. Förintat. 

Och det som stör mig mest av allt, är att om han ber mig följa honom till världens ände, så kommer jag göra det. Försvagad så till den grad att jag inte känner igen mig själv. Han är personen jag skulle lämna man och barn för. Ut genom dörren och in i kaoset. Förblindad av den gudomligt förödande kombinationen så bara vi två utgör. 

Jag hoppas hoppas att vi ska dö. Men jag vet att han känner när jag glider honom ut händerna, och han behöver bara göra så lite för att jag ska ligga vid hans fötter som en trogen hund.