Hanna Nilsson

Tyngd av någon som liknar kontrollbehov. Tyngd av någon typ av längtan av att vara perfekt. Inte göra fel. Inte vara fel. Bara rätt rätt rätt. "Alla gör fel" säger Jossan. Men inte jag jag jag. Jag vill inte göra fel. Jag hatar att göra fel. Jag hatar misstag. Jag hatar att misslyckas. Tipp topp. Men jag är inte tipp topp just nu. Jag är trött, orkeslös och värdelös. 

Allt känns fel. Varför är det fel? Om det inte är du så är det ju jag? Och hur ska jag kunna tackla det när jag bara vill vara felfri? Rätt och riktig. Korrekt. Nu verkar jag inte vara det. Bara fel fel fel. 

Tvekan. Oro. Ångest. Jag vill inte vara så. Känna så. Behöva fundera. Det var ju så självklart, solklart, lysande rätt och riktigt. Inte nu. Dött. Krävs så lite för att jag ska misstro mig själv. Tvivla på min förmåga. Förmåga att älska, vara bra för någon, vara bra för nåt, vara duktig, bara rätt och slätt rätt och riktig. 

Är jag fel fel fel? För det är ju inte du, det är ju jag. 

Något är snett. Något är fel. Antagligen är det jag.

Orkar inte. Låt mig vara. Jag bad inte om detta.