Hanna Nilsson

Jag har hjärnspöken. Det var givetvis oundvikligt. Men lika störande ändå.

Jag tror jag kan vara ganska illa däran då jag på något vis har lyckats glorifiera allt för många sjuka stunder som spenderades i en smutsig lägenhet, utan toalettpapper med suspekta individer som tyckte om tvivelaktiga saker. Jag var naiv då och förstod aldrig vad som pågick. Bussen hem på eftermiddagen i gårdagens outfit och lukten av fimp. Vi brukar säga att "det var tider det". Men det var det ju inte. Det var ungdomens nyckfullhet. 

Jag vill inte ha det så. Men hjärnan tror det var fin fina tider. Men egentligen var det bara nattsvart mega mörker och destruktivitet. Tror det kan liknas vid att föda barn. Först vill man aldrig göra om det, men med tiden börjar man överväga det igen. Jag överväger dock inte igen. Men jag kan sakna nyckfullheten och naviteten.

Inte ens vin med Josie kunde bota mig från sinnesförvirring. Jag blev vuxen allt för fort.

Jag önskar jag kunde sova till jul. Jag saknar min familj. Och jag är utmattad.