Hanna Nilsson

Efter att ha spräckt trumhinnorna med hjälp av Killdahype (numera Donovan) och dess låt G-Boys, så tog jag en paus från musiken och studerade människorna på pendeln.

Började givetvis tänka på posörer. Dom finns ju liksom överallt. Alla vill passa in, men alla passar inte in överallt. Där av den jobbigaste av alla posörer. Dvs. personen som har anammat en stil som inte alls passar personens personlighet, kanske mest för att stilen i sig är "cool". Personen har alla attiraljer som kännetecknar stilen men ser så ytterst obekväm ut i sin utstyrsel att det hela också blir jävligt obekvämt för omgivningen. Man skruvar liksom på sig när man ser personen skruva på sig.

Idag träffade jag på praktexemplaret. Och jag ville bara ge honom en kram i all den där obekvämheten och säga: Lilla gubben, nu tar jag av dig den lilla rosa klockan så ska du se att allt kommer bli bra.

Jag älskar olika stilar. Men klä dig i det du trivs i. Inte det som Kling säger är rätt och riktigt. Eller någon annan heller. Det är ju det fina med att bli äldre. Behöver liksom inte längre gömma sig bakom en viss stil för att känna grupptillhörighet eller visa att man hör hemma någonstans. Seså, nu tar vi och växer upp!