Hanna Nilsson

Jag och Jossan är väldigt lika varandra på många sätt och vis. Ibland väldigt olika. Båda har dock tendensen att skrämmas till döds av vår tids religion, KÄRLEK. Hur vi än vrider och vänder på det så får vi det inte att funka. Vi upplever inte den som den ska upplevas. Vi känner inte det som ska kännas. Och vi förstår inte. Och främst, kanske allra främst, så trivs vi lite för bra själva just nu för att få det hela att fungera.

Jossan säger ständigt att det kanske är något fel på oss. Men jag vägrar se det så. Mest för att jag har väldigt svårt att acceptera att det verkligen (på riktigt) är något seriöst fel på mig. Men även för att jag helt enkelt väljer att tro att det är tvåsamheten det är fel på. Det är den som lurar människor. Det är den som är förlegad. Normer hit och dit. Vara på ett visst sätt. Formas efter mallen. "För så ska det vara". Parmiddagar, sällskapsspel, hemmakvällar, barn, villa, volvo, vovve. Doh!

Jag vill verkligen tro på kärlek. Jag vill verkligen uppleva kärlek. Men ska den följa mallen så kommer jag aldrig få det att fungera. Jag kommer kvävas. Jag kommer bli rädd. Och jag kommer fly. Den berömda ångesten kommer leta sig in i mitt bröst.

Om jag lyckas hitta någon som kommer älska mig passionerat, men ge mig space. Som låter mig vara ett jag istället för ett vi. Som tycker det är ok att kanske inte skaffa några barn. Som förstår att jag inte alltid kommer lukta hallontårta. Som vill dricka vin istället för att tvätta. Kolla serier i sträck istället för att städa. Som älskar musik. Som finns där, men inte för mycket. Ja jävlar i mig, då kommer det nog lösa sig för mig med!

Jag försöker inte vara svår. Jag vill inte vara så här. Det hade varit enklare om jag kunde acceptera kärleken som religion och tvåsamheten som dess Heliga Graal. Men just nu gör jag inte det. Därför väljer jag att säga att det är den som institution det är fel på. För det kan inte vara fel på mig.