Kasta pärlor åt svin
Jag köpte för någon vecka sedan en alldeles underbar dyrgrip till klänning från Rodebjer. Alldeles fantastiskt i bjärta och somriga färger. Ett hantverk helt enkelt.
Idag invigde jag hantverket. Men ack vad det blev fel. Jag känner mig så gravt obekväm. Smiter åt där det inte ska smita åt. Hasas upp alldeles för högt vid låren. Fastnar med de vida armarna överallt. Jag ser gravid ut. Den har blivit skrynklig i baken.
Ska på middag sen. Och allra helst vill jag hem och byta men kommer inte hinna.
Och jag inser att det inte alls beror på hantverket. Nej, det är aldrig hantverkets fel. Det är menskroppens fel. Denna svullna äckliga menskropp. Som gör att inte ens en vid säck av kashmir skulle kännas behaglig. Som gör att magen ser ut som en gravidmage a la månad fem åtminstone.
Jag hatar det! Att denna kvinnliga åkomma har förstört min första stund med klänningen. Jag hatar det! Nu kommer denna klänning för alltid vara förknippad med detta. Och det gör mig gravt ledsen. Nästintill olycklig.
I-lands problem, javisst. Men det kännst lite som att ha kastat tusenlappar i sjön.
Kära klänning, hantverket, jag hoppas att vi kan hitta tillbaka till varandra när detta är över. Jag hoppas verkligen det. Jag tror på fina stunder tillsammans i framtiden. Snälla snälla.
