Hanna Nilsson

Jag brukar säga att jag inte är frisk. Andra säger att jag är sund.

Men jag tror fan inte att jag är det. Iaf när det inte kommer till punkten "gå-vidare-i-livet". Jag gör det med sådan enkelhet att jag ibland skrämmer mig själv. Går vidare. Låter det gamla vara glömt. Poff! Borta. Det har aldrig hänt.

Exempel. Jag blir dissad. Aotch. En dag senare är det glömt och förlåtet. Jag kommer inte ihåg. Jag fattar inte vad som hände. Och skulle jag mot all förmodan ha varit lite ledsen vid tidpunkten för dissandet så förstår jag inte alls varför. Poff. 

Min lägenhet brann ner. Poff. Sen har jag raderat hela mitt liv fram till den punkten. Inklusive den jag var som person. Poff. Hej å hå. Jag kommer inte ihåg vad som hände innan dess? Levde jag ens innan dess? Kände jag något innan dess?

Jag kommer inte ens ihåg hur det känns att vara kär. Jag vet att jag har varit det på riktigt. Men jag kommer inte ihåg hur det känns.

Jag vet ingenting. Jag känner ingenting. Typ "var du inte ledsen för det förra veckan?" jag bah "ehhh, vad menar du?".

Rosé i Rålis idag. Rosé på Mälarpaviljongen. Åhej vad det bränner i fejjan. Åhej vad vi älskar sommar. Typ ge mig semester.