Hanna Nilsson

Jag har hållit mig från Facebook och mailen sedan mitt fylle facebookande. Så rädd för vad jag hade ställt till med. Så rädd för ett svar jag inte hade önskat mig.

Ikväll tog jag mod till mig. Och läste svaret. Det finaste svaret jag fått i hela mitt liv. Det vackraste lilla mailet. 

Ibland oroar man sig så djävulskt i onödan. I detta fall därför att jag aldrig tror att jag har betytt lika mycket för någon som dom har betytt för mig. Att jag liksom inte har lämnat samma avtryck hos dom som dom har lämnat hos mig. I detta fall har jag nog gjort det.

Du finns överallt i mina minnen också under en massa år. Jag saknar dig också. Jag önskar att vi kunde prata. Kanske ta det chill på balkongen som så många gånger förr? Snacka om vad som har hänt sedan sist. För sist är så jävla länge sedan nu. Och ändå lever du kvar. 

Tack för det fina du skrev. Det gjorde mig oändligt lycklig. Jag hoppas att du mår bra.