Hanna Nilsson

Varför är det så jävla svårt att tycka om någon som faktiskt tycker om en själv? Varför tycker man bara om personer som inte tycker om en själv? Som i princip inte ens bryr sig om du lever eller dör? Varför suktar man så galet efter deras bekräftelse när dom aldrig kommer ge den? Varför hoppar man till varenda gång telefonen piper till och hoppas att den är är en viss person när man mycket väl vet att det inte är den personen? Att det typ aldrig kommer att vara den personen? 

Varför kan jag inte bara vara lite jävla normal och tycka om någon som tycker om mig? Som inte alltid är den som suktar efter det jag inte kan få? Som måste ha det jag inte kan få? Som envist klänger mig fast vid personer som inte vill ha mig?

Det måste hända något. Jag är inte frisk. Jag får bara ångest av mitt skadade beteende. 

Nu måste jag gå vidare. Det kan inte vara så här längre. Jag är fan vuxen. Och jävlar i mig dömd att leva ensam p.g.a. mitt destruktiva beteende.

And then he died on a cold hard sunday morning.