Hanna Nilsson

Vilket följdes av en mycket intressant diskussion. Människors komplexitet. Människors vilja att tro att dom är ensamma i lidande, smärta, ångest, lycka och kärlek. När faktum är att vi alla står tillsammans i lidande, smärta, ångest, lycka och kärlek. Ingen känsla är unik. Kanske har den inte upplevts på samma sätt av alla, men att tro att ingen har känt det du känner är fel. Och folk förstår. Även fast man gärna vill tro att man är unik i sina känslostadier.

I min depression har jag många gånger trott att jag har varit ensam med att känna det jag då kände. Medan jag idag förstår att många har upplevt precis samma sak. Att det finns fler som mig. Som lever med ångesten. Eller ledsamheten. Mitt val var dock att acceptera dessa känslor som en del av mig som jag omöjligt kan förändra. Att istället för att fokusera på ångesten strukturera ångesten i en åtgärdsplan. Ett problem som måste lösas. Bit för bit plocka isär känslan och lösa problematiken bakom känslan. Rationellt söka svaret på ångesten. Kanske finns det inte alltid svar? Men struktur gör det hela enklare. Istället för att gräva ner sig själv i det dåliga.

Och jag har försökt med många saker för att råda bot på ångesten. Sex, piller, sprit, känslor. Inget har funkat lika bra som struktur, acceptens och förståelse för andra människors lidande. Att vi är alla en och samma. We are all one som en mycket kär person till mig brukar säga.

Ja, jag är även världens äldsta 25 åring..