Hanna Nilsson

En gång i tiden stötte jag på en man så vacker att jag tappade andan. Han var utan tvekan det vackraste jag sett. Jag stod en hel kväll vid en bardisk och stirrade på mannen ifråga. Tror inte att jag pratade med någon på hela kvällen utan jag stod nog bara där och stirrade. Han var där med en lika vacker tjej med stort rött hår, jag avundades henne kraftigt. När kvällen var över promenerade jag hela vägen hem. Det var i maj. Och jätte ljus ute. Och jag kände mig lycklig. Bara över att ha sett denna gudomliga varelse.

Något år sedan stötte vi ihop av outgrundlig anledning. Nummer byttes. Vi drack mycket kaffe och snusade tillsammans och pratade om livet. Främst ångesten som livet gav oss. Meningen med allt. Och han var fortfarande lika vacker. Lika gudomligt jävla vacker. Och hans närhet fick mig alltid att känna mig lycklig. Och hänförd. 

Jag har aldrig mött en person vars fysiska och psykiska attribut har fascinerat mig så mycket. Jag undrar var han tog vägen?

Den känslan som han fick mig att känna i mitt bröst får jag bara av viss musik. Melankolisk pop. Av typen Joel Alme. Jag älskar Joel Alme. A Young Summer's Youth var den enda låten jag lyssnade på julen 2008. Ikväll spelar han på Debaser. Jag tror det också kan bli gudomligt vackert.