Hanna Nilsson

Ibland stöter jag på en dosa med snus vars noga fördelade portionspåsar endast går att ha i munnen i dryga 15 minuter innan dessa portionspåsar släpper i sin fördämning och lämnar min mun full med snus. Sånt gör mig gravt besviken. Jag vill ringa Rapé och skrika REKLAMATION. Jag vill skicka en molotov cocktail i Rapés riktning. Sedan öppnar jag en ny dosa och inser att denna dosas noga fördelade portionspåsar håller måttet och att jag utan problem kan ha en i munnen i över 45 minuter utan att dessa portionspåsar släpper i sin fördämning och lämnar min mun full med snus. Lycklig igen. Fast dessa små måndagsexemplar av portionspåsar existerar fortfarande där ute och har en tendens att förpesta min värld.

Jag önskar att du var i min närhet. Satt bredvid mig. Om än tyst så närvarande. Inte ens kroppslig kontakt krävs. Bara du i min närhet. Kanske är det för att jag läser vampyr-kärleks-roman. Men jag saknar dig lika fullt. Lika hjärtskärande. Lukten av hemmarullade cigg. Ditt mjuka babyliknande hår. Din kroppstemperatur som matchar min stekheta så fint.

Imorgon saknar jag säkerligen något annat. Någon annan. Allt för många fantastiska människor har passerat mig i livet. Några finns kvar. Allt för många allt för långt borta. Alla lika unika. Alla ger mig andnöd. Individer vars existens gör att jag vill existera. 

Min ex-sambo ska få barn. Det gör att jag funderar. Väldigt glad för hans skull. Men det känns ändå konstigt någonstans. Han var ju min värld och framtid en gång i tiden. Även fast jag lämnade honom. Även fast kärleken var slut. Så är det så jävla konstigt.