Hanna Nilsson

Efter en dag av blod, svett och (nästan) tårar på jobbet så blev det vuxen-aw. Jag kvalificerade in mig som vuxen eftersom jag är världens äldsta 25-åring med extrem självinsikt. Var denna självinsikt kommer ifrån är oklart, men den finns där. Och på något vis så tror jag även att den insikten har tillkommit genom blod, svett och tårar tårar och lite mer tårar. Jag har levt 100 liv. Det ena bättre än det andra. Det ena värre än det andra. Det ena ljuvare än det andra.

Vi pratade penisstorlek och perfekta förhållanden. Det ena existerar endast p.g.a. det andra. Fast vissa fejkar ju dessa perfekta förhållanden och att se igenom dess polerade fasad är ytterst svårt. Hur många lyckliga par finns det där ute? Vad är fasad? Vad är verklighet? Hur många säger hur det verkligen är? Och även om det inte kan vara perfekt jämt hur många säger att det inte är perfekt jämt? Har inte förhållanden fått mycket god publicitet gratis i och med att ingen egentligen säger att det krävs jobb för att uppnå status av ett perfekt förhållande?! Jag är förvirrad.

Men då spelar jag också spel fast jag egentligen inte vill spela spel. Fast jag egentligen är emot det. För att perfektionen då skulle brytas. Om jag inte spelar med. Och att se det icke så perfekta i vitögat blir jobbigare än man tror. Illusion är vackert.

Du: Du kommer lämna mig för brevbäraren tillslut.

Jag: Nej, jag är färdig med sånt. Jag vill inte ha det så.

Du: Skööönt då =).

Jag: Du duger.

Du: Till?

Jag: Allt möjligt.

Du: Som?

Jag: Det mesta.

Du: Vadå?

Jag: Ehhh.

Och jag kan inte svara. Att du är bra som du är. Att jag är nöjd med dig. Att du kommer vara bra för mig. Att jag kommer stå vid din sida. Om vi bara slutar upp med detta spel. Och börjar prata allvar. Om det nu finns något allvar? Kanske är det bara i min hjärna igen? Och därför vågar jag inte skriva "Hej! Vad gör du? Jag tänker på dig!". Utan skriver istället "Hej! Vad gör du? Är du naken?". För det är ju lättare. En fasad. Fast egentligen vill jag nog säga att jag står vid din sida för evigt. Om du bara låter mig. Om jag låter dig. Jag gör det inte för jag vet inte om du känner som jag. För att jag inte tycker om att förlora. Inte i det förbannade spelet som kallas kärlek. För det gör alldeles för ont.

Kanske bor det en äcklig tävlingsmänniska i mig? För jag kommer aldrig ta steget. För det är för mycket att förlora.

Men jag tänker på dig.