Hanna Nilsson

Studenter. I all ära. Men det är något med universitetsvärlden som har en tendens att göra alla studenter till fanatiska posörer. Pretentiösa små djävlar utan självinsikt.

Idag fann jag en sådan på pendeln. Med tillhörande hård mapp, anteckningsblock och ryggsäck. Hon slängde dig med uttryck som "jag kan göra en etnologisk studie på min sociala krets, som grupp är vi ett samhälle i sig". What the freaking fuck? Ingen förstår. Ingen orkar förstå. DÖÖÖÖ BARA DÖÖÖÖ!

Under min studietid använde mina medstudenter gärna uttryck som kontraproduktiv, nyttomaximera och komperativa fördelar osv. Mumbojumbo. Vem pratar så? Visst fan gav det plus i kanten hos föreläsaren men i den verkliga världen så måste detta ju ses som elitism i sin yttersta form? Eller?

Och elitism och posörer är ju det värsta som finns. Men på något sätt kan jag inte hjälpa att fascineras av dessa hopplösa individer. Och jag undrar ofta om dom ligger vakna på nätterna och funderar på komplicerade resonemang eller slår upp svåra ord att använda i en konversation.

Och sen så tänker jag att dom borde utrotas. Iaf för att bespara oss andra deras jävla skitsnack som endast existerar för att dom tror att det på något vis skiljer dig från mängden.

Lilla gumman/gubben. Du är inte unik. Du är inte speciell. Inte ens dom svåraste orden i världen kan få oss att tro det. Du förpestar bara vår tillvaro med ditt poserande och hopplösa försök att överbevisa din excellens. 

Och detta inlägg saknar helt substans.