Hanna Nilsson

Jag tror jag håller på att deprimerad. På riktigt. Igen. Alltså inte höstdepp. Utan knapra-massor-med-piller-annars-måste-jag-ta-livet-av-mig-depp.

Jag är så galet olycklig, galet uttråkad, galet rastlös, galet missnöjd, galet trött, galet ledsen. OCH SÅ VIDARE! Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv. Vart jag ska ta vägen. Vad jag ska ta mig till.

Tydligen kan man nu för tiden sjukskriva sig för att man har ont i själen. Det tänker jag dock inte göra. För jag tror ju mer på detta med att härda ut. Och härda ut tänker jag göra. Fast jag har ont i själen.

Efter regn kommer solsken. Och Jossan säger att vi kommer få bra saker i livet också. Men det tar bara lite längre tid för oss än vad det gör för andra. Att få dom bra sakerna asså. Och jag tror faktiskt att det är så. Dessutom är det bra att ha lite ont i själen. Då lär man sig uppskatta dom små sakerna.

Nu blire blåbärssmoothie medan jag högt för mig själv säger pepp pepp pepp pepp. Motherfucking pepp pepp.

Jag vet att det är övergående, men just nu vill jag fanimig bara lipa.

Och jag saknar Emma.

(Undra om min sinnesstämning har något att göra med att det har regnat VARJE DAG i fyra veckor nu)