Hanna Nilsson

Jag läser, vad jag tror kan vara, en de bästa kärlekshistorier som någonsin skrivits. Kicki och Lasse heter boken. Där pratar vi can't-live-whitout-each-other-love. Även fast den är destruktiv, tragisk och oändligt vacker. På gott och ont. En kärlek så stark att den övervinner allt. Där aldrig vardagen tar död på passionen. Jag vill inte att boken ska ta slut. Jag vill leva i deras destruktiva värld. Med kärlek kärlek kärlek.

Kärlek kan vara så fint. Men det är ju så jävla svårt att få det att fungera. 

Jag säger som Carrie i det sista avsnittet av Sex and the city: I am someone who is looking for love. Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can't-live-without-each-other love.

Och sen tänker jag att jag hade kunnat älska dig för evigt. Men du blev så fixerad vid att saker och ting inte var som de borde vara. Att mallen inte följdes. Du sa: Det var något som saknades. Jag sa: Vi var perfekta för varandra. Du sa: Kanske var det så. Jag sa: Nu är det försent. Egentligen är det väl aldrig försent? Om man bara kan lära sig att det inte behöver vara på ett visst sätt.

Jag har älskat fyra män i mitt liv. Jag älskar varenda en av dom än.