Hanna Nilsson

Jag har aldrig slutat älska någon. Inte om jag en gång har älskat dom. Visst har jag slutat bry mig om människor, men det var människor som aldrig någonsin egentligen betydde nåt.

Jag förstår inte hur man kan sluta älska någon? Visst kärleken tar slut, men slutar man älska den personen då? Jag gör inte det. Visst kan vänskap ta slut, men slutar man älska den personen då? Nej, jag gör inte det. Personens härliga egenheter som man en gång älskade lever väl ändå kvar i minnet? Även om personen inte finns i mitt liv längre? Jag tror inte det går att radera dessa människor. Glömma bort dom och aldrig tänka på dom igen. Jag tänker på de människor jag älskar varje dag. Även dom som inte finns i mitt liv. Och jag vill dom inget ont. Även om vi ibland har betett oss som skit mot varandra så tänker jag sällan något elakt om dom. Även fast jag kanske tänkte elakheter där i stundens hetta. Men aldrig i efterhand. Kan det vara så att jag helt enkelt förtränger att människorna ibland är skit för att jag ska kunna fortsätta älska dom? Kan det vara så att jag helt enkelt tycker att det är enklare att älska dom än att hata dom?

Därför förstår jag inte hur Alice kan säga till Dan i filmen Closer "I don't love you anymore". Det är sådana stora ord. För att inte alls älska någon så måste man ju vara helt likgiltig för personen ifråga. Det spelar ingen roll om dom lever eller dör. Personen kan då alltså helt enkelt falla ner död framför en och man skulle inte bry sig det minsta.

I slutändan så vill man ju alla dessa människor som man har älskat gott. Man vill ju dom inget ont. Man vill ju inte att dom ska dö. Och i en rättvis värld så känner dom ju förhoppningsvis detsamma för dig. Det är iaf vad jag hoppas på. Jag hoppas att ingen som någonsin har älskat mig är helt likgiltig för mig och inte bryr sig om mig alls längre.

Världen vore nog alldeles för grym då. Och det vill jag ju inte. Då är det bättre att fortsätta älska. Det är så himla enkelt.