Hanna Nilsson

En gång i tiden levde jag ett liv som hade kunnat vara vilken destruktiv tonårsroman som helst. Destruktivitet och dekadens var mina ledord som jag följde till punkt och pricka. Allt skulle vara lite sunkigt, slitet och trasigt. På så vis slapp jag ta ansvar. Jag kunde fortsätta vara deprimerad och helt uppfylld av mig själv och mina viljor och mina måsten. Behövde inte bry mig om någon annan eftersom jag ändå var trasig och deprimerad. Me me me! Allt dåligt jag gjorde kunde jag skylla på det faktum att jag var trasig och deprimerad. Mitt beteende var ibland så sjukt och destruktivt att jag hade problem med att se mig själv i spegeln. Tillslut höll min kärlek till självförstörelse på att ta död på mig. Jag tyckte inte alls om mig själv längre.

Så jag ändrade mig. Och blev god som Linnéa säger. Snäll. Hon tycker iofs mest att jag är konstig nuförtiden. Men jag antar att det är konstig på ett bra vis?! Jag orkar inte med den där livsstilen som har blivit min generations ledord. Alla är deprimerade. Ingen tar ansvar. Och alla skyller ifrån sig.

Ibland saknar jag den sidan av mig själv som var så där galen. Ibland undrar jag vart den har tagit vägen. Men jag vet även att den sidan av mig fortfarande finns kvar och väntar på att dyka upp igen. Så att jag igen får tycka att allt är skit och så att jag kan tycka synd om mig själv igen.

Sen läser jag Linda Rosings blogg om att hon ska skaffa barn med en snubbe hon har varit tillsammans med i 3 månader och jag tänker att hon är trasig. Sen bestämmer jag mig för att hålla borta den trasiga sidan av mig ett tag till. Eller kanske för alltid?