Hanna Nilsson

Jag har alltid haft på känn att Linnéa är en människa som aldrig ger sig. Hon har en förmåga att ta alla dina dåliga argument som du slänger omkring dig som ursäkter för att vara sorglig och ensam och krossar dom med sitt men men men.

Jag säger: Jag kan inte gå ut jag har inga pengar. Linnéa säger: Men vi går på gratisställen.

Jag säger: Jag har inte råd att ta taxi hem. Linnéa säger: Men det går faktiskt nattbussar.

Jag säger: Jag har inget att dricka (fast jag har det). Linnéa säger: Men du får vin av mig.

Jag säger: Jag vill vara själv. Linnéa säger: Men du blir bara ledsen om du är själv hemma.

Så nu ska jag nog ut. Utan cash. Men med min fina Linnéa. Hon säger att vi är unga och lever för helgen. Och jag känner verkligen för att vara ung och dum i några år till Jag hoppas att jag ska hitta mig en snubbe med poplugg. Finns sådana på Stureplan? Föga troligt. Kanske får nöja mig med en stekare? Fast vem fan försöker jag lura? Allt jag vill är att skeda vilket kommer resultera i att jag plockar hem uteliggaren som ligger vid 7-eleven och tigger för att ha råd med en lite t-röd bara för sakens skull. 

Jag måste uppleva närhet. Måste bryta mönstret med det totala känslomässiga icke tillståndet. Herregud jag måste ju för fan känna nåt igen. Jag är panikslagen att jag inte längre kan känna nåt. Att jag har blivit cynisk.

Får man ta ledigt från motion på lördagarna? Om jag kanske dansar en massa sedan så kompenserar jag?

Look it's superwoman!