Hanna Nilsson

Jag lipar, grinar, tjuter. Det har inte hänt på länge.Nu pratar vi inte någon stillsam tår som trillar ner för kinden utan snor, utkletat smink och högljudda snyftningar.

Såg en video på MySpace och bröt ihop. Inget fel i sig på videon men alla dessa minnen som inte går att radera väcktes långsamt till liv. Varken lägenhetsbrand eller avslagna känslor kan få en att radera dessa. Även fast alla fysiska bevis på minnena inte längre existerar så finns de mentala kvar. Omöjliga att glömma. Kommer ihåg varenda detalj av samtal, intima stunder, bråk och skratt. 

Och allt jag kan tänka är varför älskade du inte mig nog mycket? 

Kom inte tillbaka nåt mer nu. För jag kommer låta dig. Och jag vill vill vill inte. Men kan inte låta bli. Så kom inte tillbaka mer. Stanna där du är. Var lycklig. Kom inte tillbaka mer. Snälla snälla snälla. Även fast det är vad jag vill mest av allt. Orkar inte med att du lämnar mig för miljonte gången. Jag har bara lämnat dig en gång. 

(Fy satan vad skönt det är att lipa över en sådan här sak. Skönt skönt skönt. Jag är inte död på insidan. Jag älskar och jag längtar fortfarande. Jag insåg det inte bara förrän nu)