Hanna Nilsson

Pratade precis med en person jag tänker mycket på. Vi hörs så sällan. Men jag tänker mycket på personen ifråga. Ibland för att jag inte förstår mig på mig honom alls, ibland för att han fascinerar mig en massa, ibland för att jag vill veta att han har det bra. Men allra oftast för att jag nog saknar honom. Eller om det är avsaknaden av ett avslut som jag saknar? För det mesta vet jag inte.

Jag har nog aldrig varit så kär i en person som jag en gång var i honom. Föll pladask. Och det var svårt att ta sig upp. Men när jag väl gjorde det så blev det hela till en konstig vänskap. Jag tror den är konstig på ett bra vis. 

Jag har heller aldrig känt en sådan fysisk dragning till en människa som jag har känt till honom. En dragning som ibland har försatt mig i konstiga situationer. 

Resterande del av dagen kommer jag vara glad att jag har pratat med honom. Det känns bra i hjärtat. Jag tror att han har det bra. Jag vill att han ska ha det bra.