Hanna Nilsson

Kvällen började hos Linnéa med lite för mycket vin och alldeles för mycket prat om hårfärg. Linnéa lyckades givetvis, i sin gudomliga navitet, sträcka ut tummen mitt i vägen och självklar fixa lift till stan med några snubbar som spelar hockey i AIK. Alla var trevliga och generösa och jag var givetvis tvungen att gapa om Hammarby och För Evigt Trogen och liknande. 

Vidare drog vi till TGIF och sedan förbi Sturehof för att hälsa på Carro och sedan till Ambassadeur för att möta upp någon och sedan till Laroy. På Laroy fick jag givetvis åldersnoja när alla pojkar-a-la-pappa-betalar flaschade kort i alla dess former och smetade backslicket tight bakåt. Så jag åkte hem.

Ola frågade varför jag inte kommer vara med någon förrän Juni. Simpel facts. Jag lever i celibat. Jag och Gud har en pakt. Jag håller mig ifrån män. Och Gud ger mig ett liv värt att liva. Pakten utvecklades när jag stod kvar med ett liv som inte var värt att leva och inte en endaste ägodel kvar. Jag var fysiskt och psykiskt utmattad. Jag levde ett liv som var tragiskt, patetiskt, självdestruktivt och värdelöst. Jag kunde inte hantera mitt leverne och jag betedde mig som en första klassens skithög. Och folk behandlade mig som den skithögen jag var.

Så när jag stod där och tänkte att nu jävlar i mig så kan det inte blir värre än vad det är, så bestämde jag mig för att nu fick det fan i mig vara nog. Jag var tvungen att lära mig leva igen. Som en vanlig människa. Utan destruktiva beteenden rörande sex, män och sprit. Så jag tog mig ett snack med Gud. Sen dess har livet funkat alldeles utmärkt. 

Men givetvis har det hela medfört att jag tror att jag är död på insidan. För jag har inte upplevt en känsla på ett halvår. Nada. Nothing. Ingenting

But that's the deal. Between me and God. And he got nothing but love for me now.