Hanna Nilsson

Idag fick jag damp. Efter att ha stirrat på siffror på en dataskärm så blev jag dampbarn utan dess like. Hoppade upp och ner och gapade och skrattade och petade på saker och trummade på saker. Sen blev jag mega trött. Typ av dampandet. Funderade på att lägga mig under skrivbordet och slagga en stund. Gjorde dock inte detta av rädsla för att få kicken.

På pendeln hem var jag fortfarande trött. Jag hade kunnat åka åka åka pendeltåg i flera timmar lyssnandes på musik. Från Märsta till Södertälje. Från Södertälje till Märsta. Om och om och om igen. Det hade varit mys. Jag hade nog gjort det om det inte var för att jag var så hungrig och undernärd att jag trodde att jag skulle kollapsa. Staplade istället in på affären och köpte juice och sojamjölk för mina sista slantar.

Idag har jag trott att jag skulle hungra ihjäl. Trots flertalet mål mat så var jag fortfarande så hungrig att jag trodde att jag skulle avlida. Helt plötsligt känner jag ännu mer för alla människor i u-länder. Lite mer respekt. Jag skulle inte överleva två timmar utan ett ordentligt mål mat.

Nu ska jag ut och springa av mig dampen. Jag tror jag kör Phoebe-style när jag springer. Det gör nog slut på lite damp.