Hanna Nilsson

I timmar har jag nu suttit och försökt frammana minnet av kärlek. Pirret i magen. Känslan innan första kyssen. Förväntan. Men den finns inte där längre. Jag kan inte komma ihåg den. Bara en svag förnimmelse om att det var så det kändes för länge sedan. 

Kanske har jag hakat upp mig vid detta. Men jag är väldigt van att vara förälskad och haft väldigt lätt att bli det genom åren. Även om det har gått över fort så har känslan ändå funnits där i en dag eller två. Nu är det bara tomt. Och det är så ledsamt. Ingen att tänka på precis innan jag ska somna om kvällen. Ingen att fantisera om dagtid. Ingen att längta efter. Inga möten att se fram emot.

Och det mest tragiska är att jag inte ens försöker. Minsta lilla tecken på intresse från någon annan och jag springer åt ett annat håll. Gömmer mig hellre. Som om min hjärna har bestämt att jag inte pallar det med. Men mitt hjärta vill ju så gärna. För det är ju så jävla härligt att vara förälskad. Även bara för en dag eller två.

Om jag inte blir, åtminstone, lite förälskad inom en månad så kommer jag definitivt utpeka mig själv som en person som är död på insidan.

Fast det finns ju iofs en person som får mitt hjärta att slå lite extra. Men det måste jag för det mesta ignorera och inte låtsas om. Jag tror han skulle springa fort åt ett annat om jag någonsin yttrade något om det hela.