Cry me a river.
Jag vet att vad jag borde göra är att lägga mig ner på marken och lipa lipa lipa. Gråta mig trött. Snörvla i armvecket. Snora på tröjan. Kleta mascara i hela fejjan.
Men jag gör inte det. För jag kommer inte ihåg hur längre.
Men jag behöver gråta. Jag är gjord för att gråta. Och nu går det inte. Och det påverkar mig både fysiskt och psykiskt.
Om någon kanske bara höll om mig lite? Skulle gråten komma tillbaka då?
Kommentarer
Trackback
