Hanna Nilsson

Har fått en till kallelse till gynekologiskt cellprov. Som alla kvinnor bör ta. Som jag predikar för alla kvinnor att dom bör ta. Själv har jag aldrig gjort det. Jag har skippat två tider i rad. Och jag har en känsla av att jag kommer skippa den tredje tiden också. Sicken dubbelmoral va? 

Men tiderna faller sig alltid så olämpligt. Imorgon är tiden jätte tidigt. Och ikväll är det kompiskväll i Rodebjer butiken = öl och shopping. Och sen ska jag nog ut en sväng med Linnéa = drinkar. Och då blir det ju så jävla jobbigt att stiga upp. Och så ska det komma nån ventilationssnubbe och kolla göra nån koll imorgon och jag vet inte vilken tid han kommer och jag vet inte var jag ska lämna nyckeln om jag inte är hemma så därför måste jag vara hemma exakt HELA dagen. Det hela är helt enkelt jävligt komplicerat.

Fast sanningen är ju att jag är livrädd att det skulle vara nåt knas med provet. Så vips så står jag där och har livmodercancer och kan inte få barn och känner mig okvinnlig. Så då har jag fått för mig att det kanske är bättre att inte veta. Därför tenderar jag att glömma bort tiderna. Sen hatar jag gynkollar. Sedan en barnmorskestudent praktiskt taget lemlästade mig under en undersökning. Blev en massa smärta och blod av det hela. Så nu är jag skraj.

Fast det är ju så jävla viktigt. Att ta provet alltså.