Hanna Nilsson

Nils var precis här och räddade mig från ensamhetens bojor. Jag är så leds på att sitta hemma i mjukiskläder, utan smink och ett konstant ätande p.g.a. tristessen. Han hade med sig 20 tulpaner och fika för peppens skull. Han vet vad jag behöver.

Fossingen mår okej. Mitt pajjiga knä mår inte helt okej. Har tejpat ihop det efter bästa förmåga men inte fasiken vet jag om det blev så jävla bra.

Medan följer bilder på le tattoo och mig i ett ytterst osminkat tillstånd. Ett tillstånd som jag sällan bjuder på.