Hanna Nilsson

Jag dejtade en kille en gång tiden som en gång sa att jag var kroniskt värdelös. Givetvis med en skämtsam underton men jag börjar fasiken fundera på om det faktiskt kan vara så? Att jag är kroniskt värdelös på riktigt?!

Tatueringssessionen gick bra. Dock gick jag därifrån efter dryga 1,5 timme av konstant smärta vilket givetvis gör en liten matt. Fick ändå den briljanta idén att springa till pendeln. I min svaghet så ramlar jag i rulltrappan och slår upp hela jävla knät. Brallorna pajjar totalt och jag börjar givetvis blöda som en gris. Jag var så ynklig och svimfärdig och ungefär två millimeter från lipen. Jag såg till och med så ynklig och förstörd ut att en uteliggare kom fram och erbjöd mig lite bröd. Det ultimata beviset på att man faktiskt ÄR ynklig.

Nu har givetvis knähelvetet svullnat upp som en boll och går knappt att stödja på. Blöder gör det också och det enda jag har hemma för att stoppa blödningen är några skrynkliga plåster från Dollarstore. Jag har ringt mamma och gnällt och är starkt övertygad om att jag har krossat knäskålen och att jag givetvis kommer få blodförgiftning alternativt HIV av all den smuts som har kommit in i det djupa sår jag har på knät (jag lovar att jag kan se ben!).

Så nu har jag ett paj knä omlindat med Dollarstore plåster och en blödande tatuerad fot inlindad i gladpack som värker.

Och jag är inte förvånad att jag ramlade. Och att byxorna gick sönder. För jag är sån. Kroniskt värdelös. Allt som kan gå fel går fel. Värdelöst.

Ynkligt.