Hanna Nilsson

Jag kommer leva ensam resten av livet.

Mycket för att jag är en svår person att älska. Och för att jag älskar svåra personer.

Jag funderade ett tag på om det gjorde mig ledsen, denna insikt om mitt liv i ensamhet, och jag tror inte att jag blev ledsen?! Lite sorgsen visst. Men ändå helt okej. Jag har ju alltid menat att det finns roligare saker i livet än tvåsamhetens bojor och skitiga ungar. Dock är jag inte lika säker längre. Jag börjar ju trots allt bli gammal. 

Och även fast jag bara blir snyggare med åren så kommer det ju någon gång att vända och jag kommer bli ful, hänging och rynkig. 

Men jag finner så få människor intressanta nuförtiden. På ett kärleksfullt plan alltså. Jag tror jag har träffat en person som jag med lite ansträngning skulle kunna bli kär i (men likväl inte) på ett halvår. Fokus ligger liksom på me me me och kanske är det lika bra? 

De senaste tre månaderna har jag spenderat med att försöka vara själv. Det har gått bra och jag mår bra. Ständigt frågar folk om jag har nån snubbe. Jag svarar alltid att jag inte är bra på förhållanden. Som om det skulle vara någon ursäkt?