Hanna Nilsson

Fy satan vad det kliar på fossingen. Jag har sprungit omkring hela dagen och foten i sig har blivit lite irriterad och fuktig. Nu kliar det. Helvetes satan vad det kliar. Jag vill bete mig som värsta sortens eksembarn och riva riva riva. Gärna med en vass handduk. Bara riva riva riva med den vassa handduken över foten. Dra. Klia. Bli helt mental och klia.

Men jag gör inte det. För jag vill inte förstöra det grymma hantverk som täcker min fot. Pappa håller inte riktigt med om att hantverket skulle vara skickligt utfört. Inte lillebror heller. Mamma håller en neutral ställning till det hela.