Hanna Nilsson

Igår var jag och Sara på Bauer och drack fabulösa drinkar. Olof slöt upp och vi tittade på folk och drack lite mer drinkar. Very gemytligt. Like always.

Vid 2-tiden när jag traskar från stationen hem mot lyan så hör jag ett skrik överrösta Cut Copy som jag spelar på högsta volym i hörlurarna. Jag tittar mig omkring och ser en blond tjej stå och skrika mitt i gatan. Tar av mig hörlurarna och hör hur hon storlipar, riktigt hulkar. Jag går tillbaka för att kolla om hon är okej.

Jag: Är du okej? (upprepar frågan 10 gånger utan respons)

Hon: I'm not ok (tillslut)

Jag: What's wrong?

Hon: No no no.

Jag: Are you angry? Sad? Hurt?

Hon: No.

Jag: Do you need help?

Hon: No.

Jag: You don't need help?

Hon: No.

Jag: Are you really sure?

Hon: Yes.

Sen tar hon upp sin telefon och går åt ett annat håll. Så jag fortsätter gå hemåt. Till min trygga förortslya. I förorten där ingen tjänar mindre än 500 000 per år. Väl hemma börjar jag känna mig som en skit. Som bara lämnade henne. Om jag läser i tidningen sen att en brud har råkat illa ut här så kommer jag hänga mig själv. Dåliga dåliga människa.

(Idag sov jag till kl. 14. Har aldrig hänt. Var iofs uppe til kl. 4. Men ändå. Vaknade bara en sväng vid 10-tiden när Olof ringde och berättade vilka tider han hade match. Vilka jag missade eftersom jag sov)