Hanna Nilsson

Dagen har varit fin. Fin är alltid bra. Fin får en att tycka att det är värt att leva. Även fast det ibland tar emot.

Jag och Olof har promenerat runt halva Stockholm och njutit av stadens skönhet. Det hela var jävligt gemytligt. Nästa gång vi går en promenad så ska jag tvinga honom att hålla mig i handen så vi kan leka par och vara normala. Det är sådant som normala människor gör. Promenerar och håller i hand.

Dessvärre var jag tvungen att besöka en publik toalett någonstans på Skeppsholmen. Det var så vidrigt att jag inte fann ord. Det faktum tillsammans med det faktum att jag gick utan skor över hela Östermalm igår och dansade på ett smutsigt dansgolv utan skor får mig givetvis att tro att jag nu är smittad med diverse sjukdomar som hepatit, skabb, flatlöss och hiv. Ja, jag kommer dö.

Vidare tog jag mig en återblick i bloggen för ett år sedan. Jag konstaterade att jag var jävligt smal och olycklig då. Kanske bättre att vara lite tjock och lycklig nu? Eller är det som att välja mellan pest eller kolera? Olof säger dock att jag faktiskt blir snyggare med åren. Och då kanske inte mina extra kilon gör så mycket?