Hanna Nilsson

Jag har fortfarande någon typ av dröm om att jag fortfarande ska kunna vara svår och alternativ och ha stora guldkedjor runt min hals och guld Converse och stor t-shirt och peka finger åt höger och vänster och spy på en smutsig toalett och ha avskavt nagellack och somna på toaletten och ligga runt till höger och vänster och äta chips till middag och äta godis till lunch.

Men det är inte jag längre. Jag vill att det ska vara jag men det är inte så. Linnéa säger att det var jag förr. Inte nu. Och det stämmer. 

Vet inte varför jag har så svårt att förlikas med tanken att jag nu är en ansvarsfull ekonom och inte längre en stupfull och arg student? Stabil och säker och inte skvatt galen och deprimerad.

Det är trevligt att bli gammal. Men fy satan så förvirrande. I ena stunden vill jag dricka sprit, spy och slåss. För att i nästa sekund vara sjukligt fascinerad över ett organiserat excel-dokument.

Vad fan hände?