Hanna Nilsson

Min tid i Umeå bestod till stor del av fylla, olycklig kärlek, kk förhållanden och skrattfnatt! Men mest fylla och olycklig kärlek. Fy satan vad jag var olyckligt kär. Fy satan vad jag drack mycket. Varje helg och oftast nån gång på veckorna var jag packad och hoppades att nån snubbe skulle ringa. Ringde han inte så ringde jag. Ibland blev det fint, men allt för ofta blev det katastrof och dekadens och destruktivitet av det hela. Kan tyckas att detta skulle vara tragiskt. Men jag minns det som något fint. Det var en fin tid. Fick mig att känna mig mänsklig.

Nu för tiden tänker jag aldrig på någon snubbe. Jag saknar ingen. Jag känner ingen längtan. Var skönt ett tag. Nu börjar det bli jobbigt. Jag vill ju känna mig mänsklig. Men jag har aldrig tid att känna mig mänsklig. Och sen tror jag helt enkelt inte att jag har tid eller ork att ta mig tid att bli krossad av en snubbe. Så jag tittar inte ens åt män. Jag märker inte av det hela.

Men jag vill ju vara mänsklig?! Men hur ska man ha tid med det med ett heltidsjobb?

Kings of Leon med låten Revelry beskriver tiden utmärkt (märk väl att jag har ersatt min längtan efter dålig män med musik som jag applicerar på min rådande levnadssituation och gamla levnadssituationer). Nåväl, låtraden "I drink and I smoke and I ask you if you  ever around" är den mest klockrena ever!