Hanna Nilsson

Igår grät jag faktiskt en sväng. Det var månader sedan sist. Men grät gjorde jag. Hjärtskärande gråt. Tårar som rann. Av framtidsångest. Denna framtidsångest.

Jag pratade med Gud en sväng. Om att allt skulle lösa sig och så. Om hon kunde se till så att det gjorde det. Så hade det varit snällt.

Jag vill att allt ska vara klart och betalt. Jag vill slippa undra. Det är inte roligt att undra längre.

Och diamonds are forever. Därför förgyller jag min fot med dom. Även om jag inte vet om jag vill vara för evigt? Eller om något borde vara för evigt? Är det en fånig tanke?

Kan inte du och jag vara för evigt? Eller blir det tråkigt då?