Hanna Nilsson

Pratade med Emma ett tag. Det var fint. Att prata lite. Om sådant som är viktigt. På riktigt.

Sällan jag gör det. Men ibland behövs det. Jag har en tendens att fokusera på det som är mindre viktigt. För jag orkar inte. För att jag inte har alla svaren. Och i sann besserwisseranda så tycker jag det är jobbigt. Att jag inte vet allt. Att jag inte kan svara på varför saker och ting är som dom är. 

Att sätta ord på hur det känns faller sig inte direkt naturligt för mig. Känslor hit och känslor dit. Hur gör folk när dom lämnar ut sig? Till andra alltså. Inte genom en patetisk blogg som på något sätt har blivit en katalysator för allt som jag aldrig säger annars. Rätt ut. Till den det gäller. 

Ett ex till mig sa en gång till mig att jag var värdelös på att säga saker. Att jag först inte sa nåt. Och sen inte sa nåt. Och sen inte sa nåt. För att sen häva ur mig något. Och så blev allt fel. För jag kunde inte sätta ord på det. Och när jag tillslut sa nåt så var orden så fulla av desperation att det lät helknäppt. För att jag i ren desperation sa nåt. För att jag tillslut var tvungen.

Men Emma lyckas ofta få mig att säga som det känns. Och hon tycker inte att det är helknäppt. Utan ganska normalt. Och det är ju skönt för en känslosamt missanpassad person som mig. Som inte vet vad som bör sägas. Som inte har dom rätta orden alltid. Som tycker det är jobbigt att säga dom rätta orden. Som bör sägas.