Hanna Nilsson

Jag älskar hösten. Höst är den bästa årstiden. Antagligen för att jag inte är så jävla kär i värme. Antagligen för att jag inte är så jävla kär i snö. 

Höst för två år sedan var fantastiskt. Snubblade över några höstbilder från en höstpromenad det året. Den var en fredag. Minns det som igår. Jag och Sara promenerade genom Umeås gator. Förbi Johan för att hämta filmer, förbi affären för mat och slisk, sedan hem för alkoholförtäring och filmhäng. Inte en oro i världen. Minns även att det var samma dag som Ola mailade över sitt första seriösa blogginlägg. Det var en fin höst. Den var vacker. Inte så länge sedan, men känns som forever ago.

I år hoppas jag på en lika fin höst. Utan den där jävla ångesten. No worries.

(Och förbannade fan att skinnjackan på bilderna brann upp. Jag älskade den hett)

WEST SIDE. STRONG SIDE.