Hanna Nilsson

Ola skriver om problematiken kring förhållanden. Främst kring sådana som har förhållanden bara för att det är tryggt. Ingen passion, bara trygghet.

Som jag skrev tidigare i veckan så har jag ju svårt att acceptera det hela med den tvångsmässiga tvåsamheten. Vår tids religion. Min stora skräck i livet. Jag räds det lika mycket som förhållandemänniskorna räds ensamheten. Mest för att hela grejen känns så jävla förlegad. För att det fortfarande är som att vi levde på 50-talet. Hitta dig en make, bygg er ett hus och föd några ungar. Var inte själv, då är du misslyckad. Medlidsamma blickar från människor i förhållanden där dom lägger huvudet på sned och säger "du kommer hitta någon, det finns någon där ute för dig med". Som om min enda mening här på jorden är att hitta mig en karl och föröka mig? 

Jag kan inte acceptera det hela bara. Mycket för att förhållandemänniskor blir så jävla osjälvständiga i sitt vi vi vi tänk. Visst ska man visa hänsyn i ett förhållande men inte forma sig själv utifrån den andra. Bli ett. Det är så jävla boooooring att jag dör. Jag har ingen som helst förståelse för par som måste göra allt tillsammans och aldrig kan gå ut utan varandra eller kommer båda två när man har frågat den ena om den vill fika.

Mina föräldrar har varit tillsammans i typ 36 år. Dom har det perfekta förhållandet enligt mig. Helt olika intressen och gör saker på var sitt håll. Mamma får till och med tjata på pappa att dom ska göra nåt tillsammans. Men då är dom inte heller leds på varandra efter 36 år.

Och grejen är att jag får uttala mig om det hela. För jag har haft ett långt sambo förhållande. Som under det sista året nästan tog livet av mig. Jag var så leds på det hela. Tryggheten, tvåsamheten och att det alltid var någon där. Leds. Men samtidigt livrädd att lämna det hela för jag visste inte hur det var att bara vara jag. Men tillslut gjorde jag det och det är det bästa jag har gjort. Sen lovade jag mig själv att inte göra samma misstag igen.

Finns inte passionen där så finns den inte. Ingen idé att endast kämpa för tryggheten. Hur kul är livet då? Tanken kring tvåsamheten är påtvingad av förlegade samhällsnormer och är inte applicerbar i dagens samhälle. Knulla runt om det känns rätt, lev i ett förhållande om det känns rätt, lev i celibat om det känns rätt. Bara du är fri medan du gör det.

Nu ska jag trycka "Ensam är stark" på en t-shirt, skriva ett evangelium och frälsa mänskligheten från tvåsamheten.