Hanna Nilsson

Idag när jag tog mig hem från jobbet på ett knökfullt pendeltåg började jag fundera på det här med kärlek. Kanske främst avsaknaden av den i mitt liv. Alltså från det manliga könet. Annars har jag ganska mycket kärlek i livet. Typ en 8:a på en skala 1-10.

Jag kommer inte ihåg hur kärlek till den manliga könet känns längre. Jag vet (eller snarare tror) att jag har upplevt det. Jag kommer ihåg att det ibland gjorde dödande ont. Och ibland var det fantastiskt vackert. Men jag kommer inte ihåg hur det kändes i kroppen. Hur fan vet man att man är kär? Jag kan ibland förväxla åtrå med kärlek, men det går snabbt över.

Detta är inget som stör mig nämnvärt egentligen då jag är övertygad om att den traditionella tvåsamheten tar död på all den passion som bör finnas i ett förhållande. Jag tror den tar död på självständigheten och känslan av att vara jag. Jag tror att rädslan för denna traditionella tvåsamhet gör att kärleken och passionen håller sig borta från mig.

Vad jag vill ha är passion! Can't-live-without-each-other-love! Inte tradigt samboliv. Friheten kvar dock. Spänningen kvar. Inte tvättider, inköpslistor och bråk om pengar. Hur fan får man det att funka? För jag tror inte att en traditionsenligt förhållande är något för mig. Jag har ju faktiskt försökt. Och tillslut så dog min själ. Jag var inte jag. Jag var vi. HUR FÅR MAN DET ATT FUNKA?

Såg precis på Olas blogg att han har en vän som har en blogg tillsammans med sin flickvän. Det knöt sig i magen på mig och jag blev skräckslagen på stört. Givetvis får alla göra som dom vill, men för mig skulle en sådan sak betyda att jag lika gärna kunde lägga mig ner och dö. För jag existerar inte längre.

GE MIG LITE JÄVLA PASSION! NÅGON JAG INTE KAN LEVA UTAN. MEN UTAN ATT JAG MÅSTE VARA MED PERSONEN HELA TIDEN. ATT JAG FORTFARANDE ÄR JAG! MEN GE MIG PASSSSSSION!