Hanna Nilsson

Lisa och Olof åkte precis. Herregud vad hjärte-Lisa var preggo. Fett grattis till det.

Vi pratade ett tag om mitt nyfunna sinnestillstånd av lycka. Efter att ha spenderat de senaste 10-15 åren med att må dåligt och vara destruktiv och vara ledsen och vara nedstämd och vara deprimerad så är detta med lycka något som är svårt för mig att greppa. Men jag är lycklig. Herregud vad jag är lycklig.

När man slutar bry sig om grupptillhörighet, att vara inne eller för all del bara vara någon så blir man lycklig. När allt sånt som samhällsnormen säger är viktigt plötsligt blir oviktigt så blir man lycklig. När inte jakten på det perfekta livet längre känns livsviktigt så blir man lycklig. När fokus ligger på att bara leva så blir man lycklig. Där är jag nu. 

Att lägenheten brann ner kan ha varit det bästa som hänt mig, om än något tragiskt. Så mycket fint fick jag på köpet. Ibland har det varit tungt, men perspektiven blev så annorlunda.

För första gången i hela mitt liv så känner jag verkligen att jag lever. Här och nu. Överlever inte bara i väntan på att något annat ska hända.

And I did it all on my own.