Hanna Nilsson

Om en timme sitter jag på tåget hem. Jag längtar hem. Jag gör ofta det när jag är borta. Längtar efter soffan och Sara. Många säger att det är sjukt. Jag tycker snarare att det är fint.

Mest av allt längtar jag efter att sätta mig på tåget och plugga i ipoden. Jag älskar stunder när jag vet att jag kan lyssna på musik i flera timmar utan avbrott. Helst lyssnar jag på låtar fyllda med sentimentalitet. Låtar som får det att tåras i ögonen på mig. Dock krävs det fönsterplats för att verkligen kunna dra på de mest sentimentala låtarna. Sentimental låt + tåg som rullar iväg är en oslagbar kombination när det kommer till sentimentalitet. Fönsterplatsen är även vad som krävs för att kunna släppa iväg en tår. Så att ingen ser tårarna som faller. För det är ju pinsamt. Kan inte liksom sitta mitt i vagnen till allmän beskådan och låta en stilla tår ramla ner för kinden.

Oj oj, vad jag ser fram emot denna tågresa. Vänligen prata inte med mig om ni ser mig. Jag vill vara ifred. Det är det bästa med tåg också. Stunden av ensamhet. Hatar när jag hamnar bredvid någon som känner ett behov av att surra. Då låtsas jag sova.