Hanna Nilsson

Jag hade önskat att flitighetens lampa hade kastat en liten strimma av ljus på mig idag. Inget ljus kom dock (utom den förbannat irriterande solen genom skitiga vardagsrumsfönster). Istället har jag legat i fostersällning i soffan och druckit kaffe som vatten och önskat att jag befann mig på annan plats. Sedan satt jag i nedhasad ställning framför datorn och stirrade med röda ögonen på ett tomt worddokument. Sedan la jag mig i badkaret och läste boken Bitterfittan. För att sedan återgå till fosterställning i soffan. För att sedan bestämma mig för att laga middag till rumskompis. Hon kom hem och la sig i fosterställning på köksgolvet. Jag gjorde henne sällskap där på köksgolvet i fosterställning med ett glas vin medan mathavren kokade.

Kontentan är att jag helt enkelt inte kan prestera något i skolan utan allvarlig tidspress. Jag måste liksom känna ett blad mot strupen. Döden som flåsar mig i nacken. Ångesten som kramar om mitt hjärta. Annars kan jag inte prestera.

Nu har jag dock en dejt med min ipod och mina gympaskor. Här ska motioneras till fabulös musik.