Hanna Nilsson

Jag somnade in på soffan igår kväll. Vaknade upp vid klockan fyra med en känsla av disorientering. Känslan sitter fortfarande kvar. Var är jag? La mig i soffan igen på förmiddagen för att på något sätt återfinna känslan av orientation. Det infann sig inte. Jag la mig i badkaret för att finna mig själv. Fann ingenting. Läste dom sista sidorna i boken Penetrering medan jag låg i badkaret. Sista kapitlet beskriver en mycket brutal misshandel och våldtäkt. Jag ville inte läsa det hela men jag fortsatte med tanken att om jag bara tog mig igenom dessa sidor så var boken slut och bilderna av Maximilians sargade kropp skulle försvinna från näthinnan. Bilden finns kvar. Jag mår illa. Och skakar. Eftersom det tog så lång tid att läsa klart boken lider jag numera av värmeslag. Därav skakiningarna.

Jag ska nu plocka ihop bitarna av mig själv, sätta ihop dom och ta tag i mitt liv. Dvs. skriva veckans tredje inlämningsuppgit samt några ansökningar. När detta är gjort hoppas jag att jag ska kunna ta mig tid för en jävkligt lång power walk. Mitt midjemåtte är förga oroväckande.