Hanna Nilsson

Sara skickade iväg mig till affären för att införskaffa bulimisk föda. Dvs. slisk som ska intas under mycket kort tid. För själslig tillfredställelse.

Sara: Tänk bulimi nu Hanna. Kvantitet före kvalitet. Se gärna lite bulimisk ut också.
Jag: Jag ska försöka se så blek ut som möjligt. Gärna lite tärd.
Sara: Gärna med en sleten cigg i mungipan.
Jag: Så där så att jag luktar tjära ur munhålan. Det är sletet.
Sara: Tänk bulimi bara.
Jag: Kanske bör jag trixa med lite kräks i håret? För effektens skull?
Sara: Det ska vara mycket slisk. Tänk mycket. Smågodis. Chips och dipp.
Jag: Jag visualiserar det hela framför mig redan nu.

Sedan tröck vi i oss allt jag handlat på dryga 10 minuter. I sann bulimisk anda. Dock utan det obligatoriska uppkräkandet efteråt. Självklart betalade jag hela kalaset i självutcheckningskassan för att uppnå den rätta skamsna effekten. Liksom inte våga betala i den riktiga kassan för rädslan att andra ska se vad jag köpte.

Ingen ska ju säga att vi inte tar oss an rollspel med inlevelse. Men som vanligt kanske vi tog det hela liiiite för långt. Ungefär som den gången vi tog på oss ringar och gick in stenhårt för att övertyga en snubbe på krogen om att vi faktiskt var förlovade. Vi trodde nästan själv på det tillslut.